TEXT: Cecilia Aare
Den 14 januari uruppförde Christian Lindberg och Norrköpings symfoniorkester Allan Petterssons ofullbordade första symfoni. Och Pettersson-vänner som hade infunnit sig i De Geerhallen i Norrköping bör ha känt igen terrängen: här restes de melodiska bågarna mot en matta av larmande anrop.
Några minuter in i verket var dock kampen tillfälligt inställd. Christian Lindberg dirigerade 16 takter tystnad. De motsvarar en lucka i det ofullbordade partitur som Allan Pettersson lämnade efter sig när han dog 1980. Tonsättaren förbjöd uttryckligen eftervärlden att ändra en not i vad han hade skrivit.
– Därför får ni ett framförande helt utan kosmetika, ”unplugged”. Ni får själva tänka er det som fattas, sa Christian Lindberg till publiken.
Symfonin är bevarad i form av två olika partiturskisser som tonsättaren själv aldrig lyckades sammanfoga. På flera ställen är instrumenteringen ofullständig, musiken slutar också abrupt. Christian Lindberg har följt de noteringar som finns så långt det har varit möjligt.
Själv har han varit fängslad av Allan Petterssons musik sedan han var barn, berättar han när vi träffas dagen efter uruppförandet.
– Han var en oerhört känslig människa som tog på fullaste allvar att vara kompositör. Hans symfonier var hans liv, hans inre värld: vackra saker, svåra saker.
Allan Pettersson växte upp under fattiga förhållanden och med en alkoholiserad far. I vuxen ålder drabbades han av svår ledgångsreumatism, något som tvingade bort honom från altviolinistplatsen i dåvarande Konsertföreningen i Stockholm. I stället kom han att bli en av Sveriges största 1900-talstonsättare. Han skrev kammarmusik, sångcykeln ”Barfotasånger” till egna texter och 15 fullbordade symfonier. Ändå upphörde han aldrig att känna sig som outsider.
– Det är rörande hur han hela tiden kämpar för att hitta det rena. Samtidigt hade han humor, det märks i hans texter, som kan påminna om Strindberg. Han är inte rädd, han går hela vägen i att vara ärlig.
Symfoni nummer 1, huvudsakligen komponerad 1951, lyckades han aldrig slutföra. Den skrevs innan han hade börjat studera tolvton för René Leibowitz i Paris, och troligen ansåg han själv att den inte dög rent tekniskt. Men den har en friskhet, en spontanitet som sedan inte dyker upp igen förrän i hans sjätte symfoni, menar Christian Lindberg.
– Här finns en fräsch respektlöshet mot musikerna. Ett ställe påminner om 70-talsjazz, Miles Davis, med avancerade storbandsackord i klarinetter och horn.
På ett annat ställe citerar Allan Pettersson sin egen Barfotasång ”Min längtan” , vars text Christian Lindberg läste upp för Norrköpingspubliken, samtidigt som han framhöll symfonins visionära karaktär.
Christian Lindberg har kontrakterats av BIS för att spela in de Petterssonssymfonier som skivbolaget ännu inte har gett ut. I maj påbörjas projektet genom att han och Norrköpings symfoniorkester spelar in andra symfonin och, om Allan Petterssons änka ger sitt tillstånd, även den första symfonin.
Utgivarens fotnot
Sedan Cecilia Aare skrev ovanstående i januari 2010 har saken något utvecklats men vilar fortfarande i viss mystik. Radiosändningen förlöpte just som hon beskriver, men sedan har Christian Lindbergs versioner av Allan Petterssons etta och tvåa utkommit på samma cede. Och ettan glider som helhet utan avbrott i det musikaliska flödet. Ett utmärkt stycke symfonisk musik. Hur fullbordandet har gått till är det bara ett kvartettgäng som kan ha insyn i:
Allans änka, sjukgymnasten Gudrun Gustafsson-Pettersson, musikforskaren på Österlen Laila Barkefors som har författat ytterst substantiella böcker om Allan Pettersson, vidare dirigenten och stundom sprallige trombonisten Christian Lindberg samt, cirkeln sig slutande, från Tyskland kompositören och kvalificerade musikmångsysslaren Peter Ruzicka som har haft välvilliga fingrar bland Allan Petterssons efterlämnade notblad.
Utgivaren om Pettersson och Comissiona
På denna plats kan även nämnas något om den rumänske dirigenten Sergiu Comissiona (Bukarest 1928 – Oklahoma USA 2005). Comissiona är nära förknippad med Allan Pettersson och med Leif Aare som sannolikt förfogar över material till en bok om denne rumänsk-judiske dirigent. Av Pettersson finns symfonierna 7, 8, 9, 14, 15. Även violakonserten har framförts med Comissiona. 1966 till 1977 ledde han Göteborgssymfonikerna.
På kvalitetsmärket Vanguard finns en del Comissiona i fin stereo, främst impressionistisk musik Ravel, Respighi m fl. Hoppas Comissionas första skiva i Sverige inte stannar vid ett kuriosum. Det är Karl-Birger Blomdahls ”Forma ferritonans” på 12 minuter för invigningen av Oxelösunds järnverk (1961). ”Enbart monoversion. Originaldynamik – ingen rattning, ingen mixning.” deklarerade den aktade och självsäkre civilingenjör Stig Carlsson, ty han var ingen vän av stereo. Men hans högtalarkonstruktioner lever vidare ständigt dubblerade för stereo.
Pettersson utförligare och Sergiu Comissiona blir framöver egna kapitel på www.vivaopera.se