TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Artikeln publicerad i tidningen Arbetet (Malmö) den 2 juli 1961
Till intrigmakaren Basilios redogörelse för skvallrets förödande verkan har Rossini med oemotståndlig komik använt sin uppfinning crescendot, börjande med ett viskande sus och växande till en kanonskott.
I sommarens folkparksturné från Operan, vilken på lördagskvällen gästade Amiralen, är det den garvade Sven Nilsson som på klassiskt manér med obehagligt långa fingrar och bredspetsig hatt även i övrigt gör en kostlig Basilio – inte minst när han senare mot goda mutor blir sjuk och efter många hälsningar drar sig till baka.
Doktor Bartolo är en knarrig gubbe som vill ingå giftermål med sin unga myndling – väl mest för att komma åt arvet. Rollen gestaltas med passande stelbenthet och runda toner av teaterns nu främste buffo-bas, Arne Tyrén. Titelpartiet (Barberaren Figaro) utfördes av Ingvar Wixell, som har en säreget skön baryton men också till fullo behärskar det virtuosa, något som han demonstrerade i factotum – (han som gör allt) – monologen, vilken ju för övrigt är ett bravurnummer och ingalunda någon ”vacker aria”, vilket av misstag har påståtts.
Den unga sköna heter Rosina. Det partiet är avgjort operans minst tacksamma, bl a beroenden på att det är upptransponerat från altläge. Birgit Nordin tog sig nätt och täck ut samt presterade vokalt sett vad man rimligen kan begära. Ljuvlig var den valfria ariettan – en graciös Pergolesi till mjukt sordinerade stråkar.
Uppe på scenen var det alltså Kungliga Teaterns elit som agerade. Det för resebruk beklagligt nedbantade Hovkapellet var visserligen inget B-lag – blåsarna stod för goda insatser – men stråkstyrkan var kännbart svag. Lars af Malmborg gjorde det bästa möjliga av situationen och dirigerade med smak och stadga.
Trots den önskvärda större orkesternumerären är ”Barberaren” en opera som med viss förde kan gå på turné. De inte särdeles gediget sammanfogade musiknumren kan nämligen av regissören behandlas ganska respektlöst. Det var Leif Söderström som stod för denna regi.
Ingemar Schmidt