RecensioBerwaldhallen i Stockholm, 3 november 2016 Anne Sofie von Otter med sin stråkkvartett Brooklyn Rider. Vi ser ryggen till andreviolinisten Colin Jacobsen. Vidare försteviolinen Johnny Gandelsman samt nye cellisten Michael Nicolas. Viola spelas av Nicholas Cords. Musik av bl a John Adams, Elvis Costello, Leoš Janácek, Björk och Philip Glass
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Arne Hyckenberg
(Jo, Anne Sofie von Otter har också förut sjungit till stråkkvartett. Vid ett särdeles celebert och pionjärbetonat tillfälle med självaste Uppsala kammarsolister i Uppsala Gamla rådhus 1986. Ett framförande av den tidigare kryptiskt dolda texten till sista satsen i Alban Bergs berömda ”Lyrisk svit” (1926). För sin hustru Helene dolde tonsättaren kärleken till sin älskarinna genom att i denna kvartettsats chiffrera in en dikt av Baudelaire i tysk version av Stefan George.)
Följande är ett talesätt bland amerikanska europaresenärer: ”It is no use visiting Sweden because it is just like Wisconsin or Minnesota.” Ja, dessa stater i USA påstås vara svenska Småland upp i dagen. Av de amerikanska stråkarna i kvartetten ”Brooklyn Rider” – som sannerligen är mycket mer än Anne Sofie von Otters nuvarande kompgrupp – var det framförallt violaspelaren Nicholas Cords som fick berätta om den skandinaviska bakgrunden.
Det var nu (utan sång) norsk folkmusik som framfördes, av musikanter stående i beredskap för en riktig svängom. ”Halling for Hardangerfele” angavs det vara. Det var klämmigt och man föreställde sig lätt denna norska enmansdans som ju är värre än vad en gång flugan ”break dance” var. Men jag vill göra en blott obetydlig kosmetisk anmärkning.
Av hardangerfelan var förstås det värdefulla inanmätet kvar, men det är ”egentli(g) forbudt” att låtsas spela på ett sådant instrument (med resonanssträng för nästan bara A-dur), såvida det inte på ovansidan är försett med konstfullt utbroderade och hemligahetsfulla ornament i stil av ”lusekofte”. Jo, jag har faktiskt varit med bland lokala norska spelmän – i Husnes musiklag på Vestlandet.
Idén med sång till stråkkvartett måste komma från de två sista satserna i stråkkvartett nummer två (1908) av Arnold Schönberg och med sopransolo. ”Ich fühle Luft von anderen Planeten”. Här andas man minsann luft från andra planeter. Och en väsentlig förebild såsom ensemble måste ju vara den evigt mångsysslande Kronos-kvartetten. Ensemblen med vilja till allt (även att dra en Jimi Hendrix) och namn efter Kronos – den högste av alla grekiska gudar, för vilken inget var omöjligt, medan Zeus (Jupiter) på steget nedanför för det mesta fick hålla sig till sin tråkiga Hera.
Anne Sofie von Otter är inte vilken ”crossover” (genrebrytare) som helst. Nej, hon suktar inte efter populärmusikens gemena fröjder. Hon plockar bara ett och annat guldkorn, och hon förblir stadigt på den seriösare sidan. Och åtnjuter sin givna och hjärtligt uppskattande publik. Särskilt intryck denna tredje novemberkväll i Berwaldhallen gjorde förvisso ”Kväll” av Eva Dahlgren och Anders Hillborg. – ’hör du mig / det jag önskar / är ingen dröm om lycka’.
Och då gjorde det inget att intstrumentariet var nedbantat och kvartettanpassat. Ty om jag inte minns fel var detta ursprungligen ett av numren vid en midnattskonsert, 1995, på Centan (inne i Stockholms Central) med hela Esa-Pekka Salonens symfoniorkester. Två olikartade nummer av Björk var särskilt fängslande i Otters tolkning: ”Cover me” och ”Hunter”. Den förnämliga diktionen gjorde letande i texthäftet onödigt.