TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Markus Gårder
Jag minns mycket väl omständigheterna kring uruppförandet den 19 oktober 1965. Peter Weiss var aktad och etablerad. Scenstycket som på tyska hade titeln “Die Ermittlung” skulle premiärvisas klockmässigt samtidigt i Östberlin (DDR) och i Västberlin (som ju räknades till BRD, Förbundsrepubliken).
I väst som en teaterpjäs med viss scenisk rekvisita, i öst såsom en föredragning av den kommunistiska statens skickligaste skådespelare, men genom högläsning ur manuskript. (På tyska kallas det ‘Lesung’.) Vad jag inte då fick med mig var att åtskilliga ytterligare teatrar, även i London (Peter Brooks), var involverade samtidigt. Detta så fasansfulla stoff skulle behandlas med respekt och stor försiktighet, inte bli föremål för banal underhållningsteater.
Om den uppsättning av “Rannsakningen” som kom till stånd på Dramaten i Stockholm i regi av Ingmar Bergman skriver Mikael Timm på sid.387 i sin 600-sidiga Bergmanbok från 2008:
“Stram scenografi, hårdast tänkbara ljus. Obönhörlig politisk teater. En av 1960-talets stora teaterupplevelser. En närmast dokumentär pjäs om rättegången mot bödlarna i Auschwitz. I viljan att till varje pris tala klartext hade Weiss och Bergman – eljest så olika – en beröringspunkt.
Texten är ordrik men sparsmakad, en kondenserad verklighet. Han har smält samman olika vittnesmål till dramatiska men nedtonade berättelser. Domaren hade placerats med ryggen mot publiken. Åskådarna kunde känna sig som om de satt i juryn. Han höll ner intensiteten i vittnesmålen om Auschwitz, som då blir än mer ohyggliga därför att berättelserna är så konkreta. Premiär i februari 1966.”
Bilden nedan är från Orionteatern i Stockholm 2016.
Följer en recension av “Rannsakningen” som bok. Recensionen skrevs den 30 januari 1966 av Ingemar Schmidt(-Lagerholm) på uppdrag av Vestmanlands län tidning (VLT) i Västerås – alltså anno 1966.
VÄSTTYSKA VÄLSTÅNDSUNDRET ETT BROTT?
Det var under våren 1964 i Frankfurt som den stora rättegången ägde rum mot personalen i Auschwitz, dvs den nuvarande polska staden Ošwiečim som hade gjorts till ett nazistiskt dödsläger. Dessa då över tjugo år gamla brott kan omöjligen förlåtas, inte heller sonas. Men många menar nog att de ändå kunde glömmas och preskriberas, allra helst som Västtyskland åter har arbetat sig upp till en ledande ställning.
Den nya pjäsen Rannsakningen av Peter Weiss återspeglar denna rättegång. Den dokumenterar det industriella mördandet utförligare, konsekventare, ohyggligare än andra litterära verk som har tagit upp temat. Kusligt är att den dessutom ifrågasätter om inte det västtyska välståndsundret är ett brott.
Verksamheten i enbart Auschwitz slukade över 3 miljoner människoliv och gav enorma inkomster:
- Fångarnas fasta egendom beslagtogs.
- Fångarna bestals på lösa ägodelar och värdesaker som de hade lurats att föra med sig.
- Fångarna utnyttjades som slavarbetare i de industrianläggningar som inrättades i anslutning till lägret.
- Från liken togs långt kvinnohår och framför allt guldtänder och bryggor som slets ur käkarna av specialutbildade dentister.
Enligt ett vittne uppger en redogörelse för tiden 1 april 1942 till 15 december 1943 att beslagtagna kontanter, utländsk valuta, ädla metaller och juveler hade ett sammanlagt värde av 132 miljoner Mark. Fångarbetet betalades till lägret med 6 Mark per dag för en yrkeskurmig arbetare, 4 Mark för en icke yrkeskunnig. Den största förtjänsten för arbetet gick alltså direkt till I G Farben, Krupp, Siemens, Tandguldet smältes ned till klumpar som tusentals människor måste till för att åstadkomma.
Doktor Capesius förvaltade apoteket i lägret; han hade hand om den fenol, som användes till omedelbart dödande hjärtinjektioner, och hade ansvaret för den luktlösa giftgasen Cykion B. Alldeles efter kriget satte Capesius upp ett eget apotek och en skönhetssalong. Lägrets likugnar tillverkades av firman Topf & Söhne. Konstruktionen har efter kriget förbättrats med hjälp av vunna erfarenheter, som det står i firmans patentbeskrivning.
Efterträdarna till de inkopplade Buna-verken кап idag uppvisa glänsande bokslut. En f d styrelseordförande uppbär en årlig honorärpension på 300 000 Mark. Han bor på ett slott, samlar porslin, målningar och stick liksom också allmogeföremål. Utan ett energiskt och målmedvetet återuppbyggnadsarbete hade väl inte det ”tyska undret” varit möjligt. Men det förefaller uppenbart att inte bara Marshallmiljoner utan även miljardvinsten från koncentrationslägren utgjorde visst startkapital och delförutsättning.
Hur kunde denna dödsindustri hållas hemlig? Peter Weiss svarar att den troligen var mycket mera känd än vad som förut har erkänts. Tiotusentals tyska medborgare inom och utom lägren kände till precis vad det gällde. Varför vägrade aldrig personalens 5000 medlemmar att utföra sina uppdrag? Varför samlades aldrig personerna i de tusentals ämbetsverk som administrerade apparaten till en protest?
De som tjänstgjorde i Auschwitz kunde begära förflyttning. Men enda valet var fronten och där riskerade man sitt eget liv. Alla övriga som fick vetskap var grundligt antisemitiskt indoktrinerade; de hade kanske inget att invända. De inblandade är angelägna att slingra sig på punkten om hur mycket de verkligen visste. Skorstenarna var ju till bagerier. Vad folk sade om massmord kunde man ju inte tro på.
I de tilltalades repliker är nog ordet bara det mest frekventa. ”Bara i några få fall övervakade jag insprutningar.” ” Bara vid ett tillfälle sköt jag.” ”Jag gjorde bara min tjänst.” – Så liten andel som möjligt, så liten vetskap som möjligt. Denna pjäs av Peter Weiss har av allt att döma stor dokumentarisk exakthet. Därav skall man inte dra slutsatsen att den inte har någon genomtänkt konstnärlig komposition. Vittnesmålen kompletterar varandra, dramat går från stegring till klarhet.
Domens avkunnande är inte med. Åklagaren som hela tiden har varit behärskad gör i slutscenen en helt meningslös anklagelse: ”Ni var inte officer, Ni tillhörde ett uniformerat mördarband!” Försvararen presterar ständigt motsägelser; argumentnöden får honom till sist att anmärka på biträdande åklagarens klädsel. Sista ordet är från tilltalade Mulka: ”Vi borde befatta oss med annat än med förebråelser för handlingar som bör anses preskriberade,
idag när vår nation åter har en ledande ställning.”
Ingemar Schmidt
Peter Weisss: ’Rannsakningen’ (oratorium i 11 sånger)
”Die Ermittlung” uruppförd 19 oktober 1965.
Översättning Britt G.Hallqvist (1965)
Cavefors 29:00
anvisningar till redaktionen:
Får icke publiceras med bild av Peter Weiss. Det vore förhärligande av honom samt anslutning till uppfattningen att han profiterar på ondskan.
Bild från Auschwitz, helst inte taggtråd o d, utan järnvägsstationen med skorstenarna i bakgrunden.
Bildtext:
Överskottet på pjäsen ”Rannsakningen” skall gå till en fond för koncentrationslägrens offer. Framför allt de modiga individer som vågade vittna vid rättegången i Frankfurt skall få ekonomisk hjälp.
Manus levererat 660130 till kulturredaktören
Lars Höög, Vestmanlands läns tidning (VLT)
enligt recensionsuppdrag
PS 161121
Bild från Auschwitz med järnvägen och skorstenarna hade år 1966 ännu inte hunnit bli en utsliten kliché.
Här följer länkar till artiklar som berör insceneringen på Orionteatern i Stockholm i november 2016 av dottern Nadja Weiss (född 1972).
Nadja Weiss vägrar foga sig i mallen
Göteborgsposten: På jakt efter samtida dramatik plockade Nadja Weiss till slut fram “Rannsakningen”, skriven av Peter Weiss, nydanande dramatiker men också hennes pappa. Hon hade inte läst den sedan gymnasiet. Nu blev hon träffad rakt i magen. http://www.gp.se/n%C3%B6je/nadja-weiss-v%C3%A4grar-foga-sig-i-mallen-1.3684746
Nadja Weiss sätter upp sin pappas pjäs ”Rannsakningen”
Dagens Nyheter: Om författaren och dramatikern Peter Weiss hade levt så hade han haft hundraårskalas på tisdagen. Men firad blir han. På Orionteatern är det premiär för hans pjäs ”Rannsakningen”, i regi av dottern Nadja Weiss. http://www.dn.se/kultur-noje/nadja-weiss-satter-upp-sin-pappas-pjas-rannsakningen/
Rannsakningen av Peter Weiss på Orionteatern, Stockholm
Dagens Nyheter: Stimulerar till diskussion. En imponerande föreställning som dras med stora problem. http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/rannsakningen-av-peter-weiss-pa-orionteatern-stockholm/
Nadja Weiss stiger ner i helvetet
Svenska Dagbladet: Den åttonde november 2016 infaller 100-årsdagen för den svensk-tyske författaren Peter Weiss födelse. Samma dag är det premiär för hans pjäs ”Rannsakningen”, i regi av dottern Nadja Weiss. Det är första gången hon närmar sig sin fars verk som regissör, något som inte har varit en självklarhet. http://www.svd.se/nadja-weiss-stiger-ner-i-helvetet
Vardagsondska i stark mässa över Auschwitz offer
Svenska Dagbladet: Hundra år efter att Peter Weiss föddes iscensätter Nadja Weiss ”Rannsakningen” som ett körverk om Förintelsens offer och gärningsmän. Här förmedlas en behärskad förtvivlan som drabbar åskådaren enormt skriver Lars Ring. http://www.svd.se/vardagsondska-i-stark-massa-over-auschwitz-offer
”Rannsakningen” — en pjäs som inte liknar något annat
Sveriges television: I dagarna skulle tysk-svenske författaren och dramatikern Peter Weiss ha fyllt 100 år. Nu sätts hans pjäs ”Rannsakningen” upp på Orionteatern — i regi av hans dotter Nadja Weiss. Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius recenserar. http://www.svt.se/kultur/rannsakningen-en-forestallning-som-inte-liknar-nagonting-annat
Ord av aska. Nazismens obegripliga uttryck i Peter Weiss Rannsakningen
Aftonbladet: Mig veterligen är Peter Weiss pjäs Rannsakningen den enda som någonsin har fått kollektiv premiär. Urpremiären i Tyskland 1965 skedde på 15 teatrar samtidigt, ett faktum som inte bara säger något om nödvändigheten av att försöka göra upp med sitt nazistiska förflutna, utan också att teatern här spelade en roll. http://www.aftonbladet.se/kultur/teater/article23883239.ab