Fullbordad och vacker ring på en vecka

Det har beskrivits som en av operaårets största händelser – och utmaningar – att Värmlandsoperan 2011 satte upp hela Wagner-ringen inom loppet av en vecka. Carlhåkan Larsén är imponerad av resultatet.

I vimlet under april 2011 utanför Wermlandsoperan i Karlstad befinner sig med all sannolikhet även Malmö-recensenten Carlhåkan Larsén. Foto: Astrid Haugland

I vimlet under april 2011 utanför Wermlandsoperan i Karlstad befinner sig med all sannolikhet även Malmö-recensenten Carlhåkan Larsén. Foto: Astrid Haugland

SCEN OPERA 2011
Rhenguldet Premiär 18.4 Valkyrian Premiär 20.4
Siegfried Premiär 22.4 Ragnarök Premiär 24.4.
Av: Richard Wagner. Regi: Wilhelm Carlsson. Dir: Henrik Schaefer. Scenografi: Peter Lundquist. Kostym: Ann-Mari Anttila.
Ljus: Torkel Blomkvist. Värmlandsoperan

TEXT: Carlhåkan Larsén (Sydsvenskan, Malmö, lördag 30 april 2011)

Friskt vågat, hälften vun­net, säger ordspråket. Man förnam stark beundran och en skugga av skepsis inför idén att premiärvisa hela “Nibelungens ring” inom loppet av en vecka i Karl­stad. Så gör man bara inte, fast man borde.

Nu kan man vara lugn: beundran regerar. Om hälf­ten vunnits på förhand så infrias efterhand åttio pro­cent av återstoden.

Vad man än må tycka om Wagner, ingen förne­kar konstverkets sinnrika storslagenhet Att ge hela cykeln i sträck kan verka dumdristigt men det ger en extra effekt: man får en mer sammanhållen upp­levelse, går upp i helheten och hinner begrunda ge­staltningen.

Wagneröversättaren Sven Lenninger till höger. Från Leirvik på Stord (Norge) har samlats familjen Sæter inte minst för att hylla framlidne fadern Tryggve Sæter, prominent wagnerian. Foto: Astrid Haugland
Wagneröversättaren Sven Lenninger till höger. Från Leirvik på Stord (Norge) har samlats familjen Sæter inte minst för att hylla framlidne fadern Tryggve Sæter, prominent wagnerian. Foto: Astrid Haugland

Varje tidsepok har sin “Hamlet* sin “Faust” och sin “Nibelungens ring”. Innehållet ger tidlösa öpp­ningar. Varmlandsversionen av det romantiska gudadramat har magnetis­ka egenskaper: man dras dit. “Denna dan till detta” heter det ju. “Ringen” hål­ler för en hel vecka. Ope­rakvällarna skapar speciell publikgemenskap, och en­semblen komprimerad at­mosfär.

Värmlandsoperan har en förvånansvärd Wagnertradition. Om “Nibelungens ring” har regissören Wil­helm Carlsson kopplat ett löst grepp. Själva berättel­sen, på en gång naiv och snårig, ställs i förgrunden. Det kan synas väl enkelt, men det visar respekt för en tänkande publik.

Karlstads orkesterdike är för litet för Wagner. Var skall alla få rum? Lösning­en är drastisk: upp med musikerna på andra ra­den. Egentligen är arran­gemanget i Wagners anda; han ville ha orkestern i ett djupt dike. Salongens di­mensioner främjar en kam­marmusikalisk närhet.

Sångarna får spelrum för psykologiskt finlir. På Metropolitan kan man inte nyttja en så fordrande stil. I Karlstad går det bra. Diri­genten Henrik Schaefer har eldat trupperna förträffligt Men surroundklangerna blir också påträngande. Vi befinner oss mitt i en tubor­nas dröm om världsherra­välde.

Som all stor konst läm­nar stoffet brett tolknings­utrymme när tidevar­ven växla. Gudomligt och mänskligt, ont och gott, miljöhushållning och slöse­ri. Carlsson har stannat för det mest naturliga och basala, makt och kärlek. Den som åtrår guldets makt måste avsvärja sig kärle­ken. Det blir nibelungen Alberichs vägval: nobbad och mobbad av Rhendöttrarna väljer han guldets väg.

Carlsson förmedlar tyd­lighet utan pekpinnar – te­ater på ett ödmjukare plan, som inte exkluderar.

Men vägen är krokig. Gam­maldags abstrakt stilisering korsas med pinfärsk nynaivism. Psykologisk realism. Evig saga och spretig nu­tid. Postmodernistisk mix, där tider och urtider repre­senteras i dräktmodet Teddybjörn och plastdrake och osynlighetshjälm.

Peter Lundquists sceno­grafi och Torkel Blomkvists ljus är sinnrika. Nutidens ljusdesigner har gått fort­sättningskurs i laserstrå­lar. I det strömmande la­servattnet guppar Rhen-döttrarna, guldbevakarna. De ålar sig som förföriskt sjungande silverfiskar. Marcus Jupither är en Alberich med skarpslipat vo­kalt raseri, som förvandlas från töntig friare till bru­talt skinhead. En hörnsten i rollistan.

I mitten ett arketypiskt Ringenelement, en höj-, sänk- och vridbar rund ski­va. En världsbild i geome­trisk förenkling.

På rundhorisonten ljus­spel av växlande typ: elds­lågor, visuellt skogssus, Donnerwetter. Rickard Sö­derberg är en imponeran­de och fräck Loge, eld- och idéspruta. De djupa my­tologiska damstämmorna förvaltas av Ivonne Fuchs (Fricka) och Maria Streijffert (Erda). Wotan är Val­halls byggherre; Fredrik Zetterström timrar fram­gångsrikt vidare på sin märgfulla baryton. Byggkillarna Fasolt och Fafner gör grovjobbet men luras på lönen. Jättebasen Faf­ner, Johan Schinkler blir en annan stöttepelare i hel­heten; i “Ragnarök” är han den ondsinte Hagen, Alberichs son.

Vi har bara att vänta på den schopenhauerskt dystopiska gudaskymningen. Först dock “Valkyrian”, där syskonen Siegmund och Sieglinde älskar i vårbryt­ningen. Där fordras Wagnerröster och ungdoms­lyster, en kombination som Jan Kyhles spänsti­ga hållning och glansfulla tenor och Susanna Levonens fräschör och bäriga sopran kan leverera. Wotans roll övertas nu av Ur­ban Malmberg, vilken med mångfacetterad, knarrig röstapparition överblickar den prekära situationen. Bevingade valkyrior rider, nej cyklar, ner från höjder­na, vilt sjungande – ett häftigt äventyr för öga och öra.

När gudarättvisa ska skipas uppträder Brünnhilde för att rädda den havande Sieglinde. Wotan förvisar sin olydiga älsklingsdotter till en eldslickad klippa. Ann-Louice Lögdlunds Brünn­hilde kan ses som en ar­kaisk fjortis med guldhar­nesk mellan löshåret och stövlarna.

Nästan skamlöst naivistisk är “Siegfrieds” sagoskog. Här tar Pär Lindskog som blivande hjälte ett tonårs-upproriskt nappatag med fosterfadern, nibelungen Mime, som Jonas Durán lyfter med klar tenor och sliskig rörlighet En ovan­ligt konkret Skogsfågel (Natalie Hernborg) kvittrar vä­gen för Siegfried, som fin­ner Brünnhilde i god form.

Karlstadscenens storartade Brünnhilde , AnnLouice Lögdlund, tackar för bifallet klockan 22:31 den 24 april 2011. Foto: Astrid Haugland
Karlstadscenens storartade Brünnhilde, AnnLouice Lögdlund, tackar för bifallet klockan 22:31 den 24 april 2011. Foto: Astrid Haugland

I “Ragnarök” når AnnLouice Lögdlund sångarkarriärens högsta höjd med sin eldiga, karska, kärleks­fulla valkyria, och Pär Lind­skog mognar till tragik. Martina Dikes Waltraute, besökare från valkyriomas värld gnistrar mörkt När Valhallabålet tänds, om­värvt av Wagners vackraste ledmotiv, återstår att ta far­väl. In på scenen träder en folkskara, vi som ska bära ansvar för den mytens skö­na nya värld, som väntar bortom askan.

Carlhåkan Larsén