Hon tolkar Vilnius’ själ med musik

Det är tisdagen 19 april 1994 i det åter fria Litauens huvudstad. På kvällen hålls en konsert med kammarmusik av den litauiska kompositören Onutė Narbutaitė (Onu`tee Narbuta´itee). Ingemar Schmidt-Lagerholm är där.

AV Ingemar Schmidt-Lagerholm

Konserten äger rum i en mjukakustisk sal i franska palatset i Vilnius. Som alla styckenas kompositör är Onutė Narbutaitė, född 1956, närvarande, när några också nya verk skall födas. Hon är inte långt från fyrtio och väntar därtill på ett mera konkret sätt sitt första barn.

Först blir det ”Musik i juni” (Birzjä~lio mu`sika), dvs en duett för fiol och cello för hälften av den ensemble som kallar sig Vilniuskvartetten. Satsbeteckningarna berör våra element: “Världen” (Pasa´ulis), “Sjön” (Ä~zjäras), “Regnet” (Lietu`s), “Natten” (Nakti`s), “Jorden” (Zjä~mee). “Cellon” lyfter sig med ett jordiskt knäpp upp bland flageolettfiolens himmelska övertoner. Klangerna visar frändskap med andra tonsättare från samma sfär   – Sofia Gubaidolina, Alfred Schnittge, Arvo Pärts.

Följer en för sopran och piano tonsatt dikt av Vincas Mykolaitis-Putinas (Vi`ntsas Mykola´itis Pu`tinas) (1893 – 1967), kanske litauens mest humanistiske författare. Efter en mäktig klaverintroduktion utförd av Arūnas Šlaustas (Aru´unas Sla´ustas) inträder en tonsäker sånginterpret med finkänsliga schatteringar, Sigutė Trimakaitė (Sigu`tee Trimaika´itee).

Aftonens final utgörs av ”Monogram för tre slagverkare”. Just slagverk bör avlyssnas i konsertsal och ej från konserv via högtalare. Ingen reproduktionsteknik kan återge anslagsdynamiken, transienteffekten. Måtte den svenska slagverksensemblen Kroumata ta upp dessa uttrycksfulla och sannerligen inte lättexekverade monogram. Alla dessa verk av Onutė Narbutaitė har den fulländat diamantslipade miniatyrens prägel

En ljudkassett från 1993 med kammarmusik av Onutė Narbutaitė har 56 minuters speltid och upptar några av verken, som spelas på kvällskonserten. Därtill ett vidunderligt stycke för dubbelpiano, Vijo~klis – en riktigt jublande slinger- och klätterfest, förrädiskt berusande som champage, uppför och nerför murar och husväggar i Vilnius.

Med en emellertid mycket mera storslagen hyllning till sin stad kom hon år 1997. Den latinsk benämningen för oratoriet är ”Centones meae urbi” (Fragment för min stad) för två sångsolister, kör och stor symfoniorkester. Avsikten är att musikaliskt gestalta Vilnius i hela sin historiskt multietniska mångfald. Texterna sjungs på litauiska, polska, latin, jiddisch m.fl. språk. Här finns fragment från framgrävda helt glömda personligheter men också från några av de allra mest ryktbara.

Detta mångfacetterade verk har årstidsbeteckningar. Det är i och för sig ingen hälsning till Vivaldi utan i detta fall till Kristijonas Donelaitis (Kri`stijonas Donäla´itis), den enda 1700-tals poet som verkligen vårdade litauiskan. Men det var inte i katolska Vilnius utan periferin till det tyska och lutheranska Königsberg. Donelaitis diktepos heter Mä~tai (Årstiderna) och har liksom Onutė Narbutaitės stora skapelse avdelningarna Ruduo~ (Höst), Zjiäma` (Vinter), Pava~saris (Vår), Va~sara (Sommar). Solisten sjunger:

”O gal tu, mieste, esi kabalisto sapnas, skrendantis per žemę kaip vortinklis rudens pradžioj.”O du min stad, kanske du är som en dröm för den akrobat, som hänger i ett spindelnät över jorden när hösten börjar.
(”O gal tu, miä~ste, äsi` kabali`sto sa~pnas, skrä~ndantis per zjä~mää kaip vo´rtinklis rudä~ns pradzjio~j.”)

eller:

”Kai manęs klausia, ar tu tiki kad šiame mieste gludi gyvybės paslaptis”När man frågar mig, om jag verkligen är övertygad om att livets hemlighet döljer sig i denna stad
(”Kai manä~s kla´usia, ar tu tikikad sjiamä miästäglu~di gyvy´bees paslaptis”)

Vi märker en helt annan attityd än när svenske tonsättaren Sven David Sandström ungefär samtidigt tar sig an ett parallellt tema med sin opera “Staden”. Sandström och librettisten Katarina Frostenson ville åt något universellt, något för många storstäder eller huvudstäder gemensamt. Onutė Narbutaitė är ute efter – inget annat än just Vilnius, dess själ och väsen. Varför inte i Sverige sända den litauiska teveupptagningen. Varför inte rent av ett svenskt framförande av Onutė Narbutaitė oratorium ”Fragment för min stad”.

Vi kan säkert snarligen vänta oss operor av Onutė Narbutaitė. Hon har studerat för nestorn, kompositionsprofessorn Julius Juzeliūnas (Ju`lius Juzäliu´nas), född år 1916. Låt vara att hon bara var en ettåring när dennes största icke-premiär ägde rum. Juzeliūnas hade skapat ett stort operaverk kring 1863 års händelser, när den tsarryska militärmakten kväste ett litauiskt uppror som leddes av prästen (ku`nigas) Anta´nas Matskä~vitjius.

Det fanns en socialistisk doktrin om att varje uppbyggligt handlingsförlopp skulle ledas av en positiv hjälte, som skulle vara förebild för alla rättrogna kommunister. En sådan kunde aldrig komma från det förhatliga prästerskapet. Den år 1957 redan instuderade föreställningen drogs in dagen före premiären. Flera andra omständigheter kan även ha bidragit till detta myndigheternas beslut.

Vid 38 års ålder är Onutė Narbutaitė havande inte bara med sina musikaliska skapelser. Foto Ingemar Schmidt-Lagerholm tisdagen 19 april 1994.
Vid 38 års ålder är Onutė Narbutaitė havande inte bara med sina musikaliska skapelser.
Foto Ingemar Schmidt-Lagerholm tisdagen 19 april 1994.

Ingemar Schmidt-Lagerholm


Onutė Narbutaitė på Youtube