Jean Kullin (7): Kullins spel

TEXT: Göran Tegnér

Jean Kullin framträdde under sin karriär framförallt på orter där den lokala pressen inte hade musikkritiker, utan ofta var det nog tidningens redaktör som också yttrade sig om gästande musikers prestationer.

Det råder ingen tvekan om att han haft en virtuos teknik, som imponerade på åhörarna. Så skriver t.ex. Östgöta Correspondenten: “Emellertid äger Hr Kullin verkligen en ganska utomordentlig färdighet; och det sätt, hvarpå han exequerade sina pjeser, förtjenar så mycket mer beröm, som han begagnade sitt instrument, hwarmed wi frukta, att sjelwe Liszt  kommit till korta” (1843-11-25).

Och Norrköpings Tidningar skriver: “Bland artister som är ute på sommarresor, är äfwen Hr Kullin – obestridligt Sweriges mest i teknisk färdighet framstående pianist” (1849-06-13). Tidningen Upsala (1851-10-24) citerar ett norskt omdöme, där man framhåller att “han ikke alene behersker Instrumentet med en sjelden Wirtuositet, men tillige lägger en saadan Fölelse og Smag i sit Spil, som man saa ofte forgäfves leder efter hos de mest udmärkede Exekutörer.”

Wilhelm Bauck, en av Sveriges främsta professionella kritiker, skriver – under signaturen

-u- i Aftonbladet (1851-12-19): “Hr K har gjort flitiga studier på sitt instrument, saknar ej färdighet samt lofvar blifva en god pianist, sedan han förvärfvat sitt föredrag mera styl, mera korrekthet och elegans…”

Kullins huvudsakliga repertoar och egna kompositioner hörde ju till det man vid 1800-talets mitt kallar “den mirakulösa skolan”, dit man räknade tonsättare som Thalberg, Liszt och Chopin, och som ställde särskilda krav på exekutörens teknik.

En skribent i Öresundsposten, som redan förmodats vara tidningens grundare och redaktör, Patrik Sturzenbecker, signaturen Orvar Odd, gör en ingående analys av Kullins spel och framhåller – i välmening – hans brister och förtjänster. För det rätta återgivandet av Liszts, och ännu mera Chopins musik “fordras jemte fingergymnastiken en hög grad af musikaliskt förstånd och af denna allmänna, öfverskådande och anande konstnärsblick, som vet att behörigen reda gåtorna, träffa alla fina accenter, uppfatta hvad man kallar “andemeningen” och göra den till sin, der den ofta ligger öfverhöljd af de mest bizarra och exotiska virtuosfantasterier. Denna sednare förmåga är hvad vi anse Herr Kullin icke ännu ega; sålunda var t.ex. hans exekution af den ofvannämnda Schubertska Ständchen – en i sig sjelft ytterst gratiös komposition, och den Liszt synes hafva con amore behandlat, onekligen en ganska ordagrann öfversättning af stycket, men af andan, själen deri spårade vi föga. Redan de der förekommande imitationerna syntes för Hr K. vara intet annat än blotta öfverflödsfigurer, och hans spel förrådde nästan ingen idé om den verkligt intagande effekt, som med en smakfull och samvetsgrann behandling kan inleggas i dessa echosatser. I sådana saker deremot, der det hufvudsakligast kommer an på uthållande mekanisk styrka, såsom i periodbyggande av 8- eller 10-stemmiga ackorder, der er herr K. mer på sin plats, och man måste åtminste beundra den ‘nordiska kraften’, om man annorstädes hos honom saknar det klassiska behaget.” (Öresundsposten 1852-10-28).

Liknande tongångar hörs i Nya Wexiöbladet: “Hans konstfärdighet som exekutör bestrides av ingen, men om hans smak och förmåga att med genialisk delikatess behandla sitt instrument äro meningarna delade” (1860-09-21).

Norrländska korrespondenten, citerad av Malmö Allehanda (1862-09-13), “anmärker att hr Kullin wid en konsert i Sundswall ‘alltför mycket hoppade med händerna och owanligt åbäkade sig med hufvudets rörelser,’ hwilket möjligtvis äfwen härrörde från ett besök på någon källare.” Kunde Kullin ha en affekterad spelstil? Nya Wexiöbladet (1861-09-23) tycker att hans “föredrag lider emedlertid af en god dosis affektation”, och Jönköpings-bladet (1863-10-10), som så många gånger stöttade honom, skriver att han har en högt uppdriven färdighet och inte heller saknar smak och nyansering i föredraget, “men dessa senare egenskaper skulle dock framstå fördelaktigare om de ej stundom beswärades af ett wisst effektsökande i maneret…”

Kullins konsertresor och publiken

Vi har alltså sett hur Jean Kullin turnerade nästan oavbrutet från 1842 till 1867. Redan själva resandet är i sig en bedrift. Det nämns någon gång att han anländer med ångbåt, annars sägs ingenting om färdmedlet. De flesta av de städer Kullin konserterade i kunde nås sjövägen, som var det absolut smidigaste sättet att resa före järnvägen. Det fanns handböcker för resande i många upplagor, där man kunde finna turlistor för trafik både till lands och till sjöss, men det fanns också annonser och uppgifter i tidningarna.

Fig. 12. Hjulångaren Gustaf Wasa 1845.

Enligt den handbok för resande som 1847 gavs ut av bokhandlaren Lundequist i Uppsala tog man sig från Stockholm med ångfartygen Storfursten och Furst Menschikoff till Åbo, Helsingfors, Reval (nuv. Tallinn) och Cronstadt, som var Sankt Petersburgs hamn. Kullin har säkert använt sig av den förbindelsen. Fartygen Norrland och Örnsköld gick från Stockholm till Norrlands städer, ända till Haparanda. Det gick också turer söderut utefter Östersjökusten, och via Göteborg eller Malmö tog man sig till Köpenhamn och vidare till Lübeck. På Mälaren fanns också fartygstrafik, och här var nog trafiken till och från Uppsala mycket viktig. En annan  förbindelse var via Göta Kanal som betjänade en rad städer i inlandet, ibland i kombination med diligens. Ett av fartygen var Thomas Telford. En biljett som den italienske sångaren Francesco Ciaffei åkte på mellan Göteborg och Stockholm i augusti 1848 visar vilka regler som gällde ombord.

Fig. 13. Baksidan på biljett till ångaren Thomas Telford mellan Göteborg och Stockholm.

På vintern var sjötrafiken inskränkt pga isarna, och man fick resa landvägen. Det fanns inte så många diligenslinjer, och diligenserna avgick inte så ofta. Från Stockholm gick det diligens till Göteborg och Helsingborg onsdagar och söndagar. Gick det inte diligens fick man resa med skjuts från gästgivaregårdar. Av den nämnda handboken för resande framgår att det var en ganska krånglig procedur, som jag inte ska gå in på här. Här en observation i handboken:

På goda vägar med ej för tunga åkdon, kan man med lätthet tillryggalägga 1  mil [gammal mil, 10,688 m] i timmen, ehuru Gästgifvareordningen i allmänhet bestämmer 1 1/2 timma för milen, hvilket endast i höstsmuts, eller med temlig last, torde vara nädvändigt. Eljest får man stundom, ehuru mera sällan, tröga  hästar, på hvilka man, för att äfven denna tid av 1 1/1 timma icke skall öfverskridas, måste nyttja piskan, ett instrument som den resande sjelf bör medföra…Emedan stundom barn och flickor medskickas för att skjutsa, bör den resande sjelf kunna köra, och har alltid ovillkorligen rättighet dertill. (Handbok  för resande, Upsala 1847, s. V.)

Mot slutet av Kullins karriär hade mycket förändrats när det gällde kommunikationerna allteftersom järnvägarna byggdes ut från 1855. Från 1862 kunde man åka tåg mellan Stockholm och Göteborg, och det var den förbindelsen Kullin utnyttjade vid Falköpingsincidenten 1867. Dessutom fanns en  mängd mindre privatjärnväger, vilket måste ha underlättat transporterna för Kullin.

Vid sina resor måste Kullin som bagage ha medfört åtminstone gångkläder, nattdräkt, konsertkläder och en del noter. Med tanke på att han var på resande fot i så stor utsträckning, och måste hålla fingrarna i trim, även utan tillgång till instrument, kan han också ha haft ett stumt klaver för övning. Flera sådana, av tysk tillverkning, finns bevarade i Scenkonstmuseets samlingar. Men Kullin hade kontakt med flera svenska instrumentbyggare och kan mycket väl ha fått ett tillverkat för sig.

Jag ska inte gå in vidare på detaljer om hans konsertresor, utan bara visa, som en illustration, de orter där vi vet att han har framträtt, i en oavbruten följd.

Malmö 1842, Helsingborg 1842, Halden, Norge 1842, Stockholm 1842, Stockholm 1843, Norrköping 1843, Jönköping ev 1843, Härnösand ev 1843, Kalmar 1843, Växjö 1843, Örebro 1844, Arboga  1844, Falun 1844, Sundsvall 1844, Härnösand1844, Wasa, Finland 1844, Tavastehus, Finland, 1844, Borgå, Finland, 1844, Helsingfors 1845, St Petersburg, Ryssland 1845, Karlstad 1846, Vänersborg 1846, Göteborg 1846,  Malmö 1846, Ystad 1846, Uddevalla 1846?, Göteborg 1846, Lund 1846, Carlshamn  1847, Visby 1847, Växjö 1847 blev inställd, Hamburg, Thaliatheater, 1848, Linköping 1848, Norrköping 1848, Uppsala 1848, Sundsvall 1849, Härnösand 1849, Sundsvall 1849, Söderköping 1849, Helsingborg 1849, Malmö 1849, Göteborg 1849, Borås 1849   ev, Karlstad 1849, Christiania, Norge, 1850, Christiansand, Norge, 1850, Bergen, Norge, 1850, Moss, Norge, 1850, Göteborg 1850, Jönköping 1851, Kalmar 1851, Karlskrona 1851, Malmö 1851, Landskrona 1851, Linköping 1851, Norrköping 1851, Uppsala 1851, Västerås 1851, Stockholm 1851, Karlstad 1852, Helsingborg 1852, Malmö 1852, Köpenhamn 1853, Slagelse, Danmark, 1853, Sorö, Danmark, 1853, Nyborg, Danmark, 1853, Odense, Danmark, 1853, Hamburg, Tyskland, 1853, Ystad 1853, Kristianstad 1853, Växjö 1853, Kalmar 1854, Halmstad 1855 ev, Lund 1855,  Visby 1856, Vänersborg 1856, Karlstad 1856, Arboga 1856, Västerås 1856, Karlstad 1856, Jönköping 1856, Växjö 1856 ev, Kalmar 1856, Oskarshamn 1856, Västervik 1856, Linköping1856, Norrköping 1856, Kalmar 1856, Karlshamn 1856, Malmö 1856, Roskilde, Danmark, 1857, Odense, Danmark, 1857, Ringsted, Damark, 1857, Slagelse, Danmark, 1857, Aarhus, Danmark, 1858, Haderslev, Danmark, 1858, Skara 1860, Skövde 1860, Göteborg 1860, Halmstad 1860, Jönköping 1861, Linköping 1861, Stockholm 1861, Västerås 1861, Örebro 1861, Karlstad 1861, Karlshamn 1861, Karlskrona 1861, Kalmar 1861, Oskarshamn 1861, Mönsterås 1861, Norrköping 1861, Eskilstuna 1862, Växjö 1862, Västerås 1862, Sundsvall 1862, Hudiksvall 1862, Härnösand 1861, Sollefteå 1861 ev, Umeå 1862, Piteå 1862, Luleå 1862, Lund 1863, Malmö 1863, Växjö 1863, Jönköping 1863, Borås 1863, Örebro 1863, Nora 1863, Stockholm 1863, Stockholm 1864, Sundsvall 1864, Härnösand 1864, Piteå 1864, Luleå 1864, Haparanda 1864, Wasa, Finland, 1864, Björneborg, Finland, 1864, Borgå,  Finland, 1864, Helsingfors, Finland,  1865, Tavastehus, Finland, 1865, Wiborg,  Finland, 1865, Linköping 1865, Växjö 1865, Kristianstad 1866, Helsingborg 1866, Jönköping 1867, Göteborg 1867, Örebro 1867, Uppsala 1867, Vänersborg 1867.

Fig. 14. Orter, där det är känt att Kullin framträtt 1842–1867; sannolikt är flera konserttillfällen inte kända.

Man måste säga att Kullin hade ett gott förhållande till pressen. Hans rutin verkar ha varit att han anlände till en ort och då med detsamma kontaktade den lokala tidningsredaktionen, och både bad om ett omnämnande och betalade för en annons. Då kunde det stå som i Lunds Weckoblad den 22 oktober 1846:

“Lund. (Meddeladt) Den utmärkt skicklige Pianisten J. Kullin i Göteborg, infödd Skåning, som med stort bifall låtit höra sig i flera Ryska städer, ämnar före sin utländska resa gifva Concert härstädes…”

Men det kunde också bli en utförligare puff för konserten, där man t.ex. nämnde att Kullin “är stadd på resa till Köpenhamn för att widare der utbilda sig”. Man kan tycka att Kullin betedde sig något sangviniskt, damp ner på en ort och hoppades fort få ut budskapet om en konsert följande eller till och med samma dag. Så möjligen berodde den bristande publikuppslutningen ofta på att invånarna i städerna fick reda på konserterna för sent för att hinna bestämma sig för att gå.

Det var mycket som måste ordnas för en konsert på 1800-talet. Kullin måste alltså på varje plats hitta och hyra en lokal, ansöka om tillstånd hos magistraten, ordna med ett instrument, få det stämt, ordna och betala för belysning och städning av salen, ordna med tryckning av biljetter och försäljningsställe, låta trycka affischer och få dem uppsatta på husväggar i staden. Eventuellt har affischerna också tjänstgjort som programblad.

Eftersom man långt in på 1800-talet ansåg att publiken skulle bli uttråkad om det bara var en artist som framträdde, gällde det också att uppsöka representanter för det lokala musiklivet för att hitta eventuella biträdande artister. Ofta uppträdde han dock ensam.

Konsertgivandets vedermödor vid 1800-talets mitt illustreras väl av de dokument som den italienske sångaren Francesco Ciaffei sparade från sina konserter i Sverige åren kring 1850 (Tegnér 2015).


“Jean Kullin, en svensk Liszt, eller Fru Musicas styvbarn”  Av Göran Tegnér (2018)

1. Familj och studier

1b Karriärens början. Skåne, Norge och Stockholm

2. Konsertresorna börjar, och komponerandet fortsätter

2b. Finsk turné, Riga och “flera ryska städer”

3. Åter i Sverige. Södra Sverige, Köpenhamn och Tyskland

3b. Hit och dit i Sverige samt turné i Norge. Kullin blir “fransman”

4. Nya resor i Sverige, turné i Danmark och Tyskland

4b. Konserter, lektioner och karriärens höjdpunkt

5. Resor i Syd- och Mellansverige. Danmark igen

5b. Kullin försöker slå sig till ro, men…

6. Ny Finlandsturné, ett tragi-komiskt débacle och början till slutet

> 7. Kullins spel

7b. Kullins konsertresor och publiken

8. Tonsättaren Jean Kullin

9. De bevarade verken

10. En olycklig svensk Liszt?

11. Källor och efterskrift