Bob Dylans Nobelpris för eller emot

Inte särskilt egendomligt men det var ”Blowin’ in the wind” med sin seriöst desillusionerade text som blev min första kontakt med Bob Dylans skapande: ”How many times can a man turn his head, pretending he just doesn’t see.”

”Blowin’ in the wind” påstås vara först framförd i ’Gerdes Folk City’ den 16 april 1962 eventuellt utan den ovan citerade tredje versen.

De i lätt bris förbiblåsande fraserna är så suggestiva att knappast någon vågar översätta dem till vilket annat språk det än vore.  Och de som har ett melodiinstrument    – violin, klarinett, flöjt –   vill ta tag i noterna i D-dur eller annan lämplig tonart.

Därför flöt låten ovanligt snabbt in i pedagogiska musikläroböcker såsom ”Vi gör musik” (1970) av Engström m fl. Och det var i synnerhet där jag fastnade för den och arrade den för sång och liten instrumentalensemble, alltså i stället för enmansbehärskat gitarr och munspel.

Den första entusiasmen skall man kanske vara rädd om, undvika att såra. Måste dock tillstå att just uppståndelsen kring det nog egentligen överflödiga Nobelpriset har fått mitt åttioåriga sinne att reflektera över vad som förutom den onödigt skygge Bob Dylan bjuds i en konstnärligt rik värld. Musiken kan te sig tom i en skramlande kompgrupp. De poetiska bilderna är inte mediokra men heller inte märkvärdiga. De texter som  följer i fortsättningen med valda citat utgör ett försök att spegla de motsättningar som har kommit i dagen.

Vi trycker här av lärobokens version sådan den anförs just efter nonbrexit skotska sentimentala ”Auld lang syne” (För mycket länge sedan)

Engström: Vi gör musik (1970) ger i sin stora ringpärmsvolym ett skelett för amatörarrangemang av ”Blowin’ in the wind”. Sången kan instrumentdubbleras samt förses med en andrastämma delvis i terser. De anförda ackorden ger kött åt andra instrument. Basens jämna fjärdedelar kan anförtros en bastuba.
Engström: Vi gör musik (1970) ger i sin stora ringpärmsvolym ett skelett för amatörarrangemang av ”Blowin’ in the wind”. Pianosättningen är av Einar Englund (E.E.) Sången kan instrumentdubbleras samt förses med en andrastämma delvis i terser. De anförda ackorden ger kött åt andra instrument. Basens jämna fjärdedelar kan anförtros en bastuba.

SV: Stimulerad av min fleråriga verksamhet i Litauen – och särskilt vid Vytauto Didžiojo universitetas (VDU) i Kaunas – anför jag här (även med citat på litauiska) att Bob Dylan genom sina morföräldrar har judiskt litauiskt påbrå.

LT: Skatinamas savo daugiametės veiklos Lietuvoje – o būtent Vytauto Didžiojo universitete (VDU) – galiu čia teigti (taip pat su citata lietuvių kalba), kad Bobas Dylanas iš motinos tėvų pusės yra Lietuvos žydų kilmės.

SV: Litauiska Tiketa plius för 6 april 2016 listar:
De mest berömda av musikanter med litauiskt ursprung.

LT: Tiketa plius 2016 04 06
ŽYMIAUSI IŠ LIETUVOS KILĘ MUZIKANTAI

SV: 1. BOB DYLAN – en av populärmusikens genom tiderna viktigaste gestalter. Hans morföräldrar – Benjamin Harold och Lybba Edelstein var judar från Kaunas, vilka år 1902 emigrerade till USA.
När han kom till Litauen år 2008 för att konsertera bad han att få bli förd till Kalvarijų turgus (i Vilnius), där hans förfäder hade sålt fisk. När han promenerade på torget föll han i gråt.

LT: 1. BOB DYLAN – viena svarbiausių visų laikų populiariosios muzikos figūrų. Seneliai iš motinos pusės – Benjamin Harold ir Lybba Edelstein buvo Kauno žydai, 1902 m. atvykę į JAV. 2008 metais, kai buvo atvykęs koncertuoti į Lietuvą, Dylan paprašė jį nuvežti į Kalvarijų turgų, kuriame jo protėviai prekiavo žuvimi. Pasivaikščiojęs po turgų, jis apsiverkė.

Huvaligen!
(norrländska  = hu så hemskt!!!)

Per Svensson, Sydsvenskan fredag 161014

Tjugotre år sedan en amerikan senast fick Nobelpriset i litteratur, och så ger Svenska Akademien det till Bob Dylan. Oj, så oväntat! Oj, så djärvt! (Det är klart att Homeros hade spelat elgitarr om han levt idag). Huva så pinsamt! För några år sedan dömde Akademiens dåvarande sekreterare Horace Engdahl ut hela den amerikanska litteraturen. USA var för ”isolerat” och för ”insulärt”.

Frågan är dock om inte Svenska Akademien med årets val av litteraturpristagare visat sig utgöra en minst lika ”insulär” och inkrökt kontinent som Nordamerika, i gengäld ointresserad av den amerikanska litteratur som inte ryms på en SpotiFylista. Ska det vara amerikanskt så måste det vara populärkultur för något annat har de väl inte åstadkommit där borta i det litterärt efterblivna USA ?

Men se det har dom:  Joyce Carol Oate, Thomas Pynchon, Don DeLillo, Philip Roth, Marilynne Robinson, Cormac McCarthy … Listan över amerianska författarskap  som hade förtjänat priset kan göras nästan lika lång som över de pinsamma misstag Akademien gjort sig skyldig till under Nobelprisets långa och bråkiga historia.

Bob Dylan har fått Polarpriset. Utmärkt. Han är en av vår tids viktigaste låtskrivare. Men om litteraturen en gång var sång och sången litteratur så har utvecklingen så småningom skapat två i grunden olika konstformer. Låttexter som kan läsas som litteratur (som man brukar säga) är nästan alltid dåliga låttexter. Litteratur som fungerar fint som låttexter är oftast rätt medioker litteratur.

Om Svenska Akademien med priset till Bob Dylan vill signalera en vilja att bryta ner barriärer mellan olika konst- och kulturformer så tror jag att det är ett stort misstag. I en tid då populärkulturen ter sig närmast hegemonisk ligger Nobelprisets värde i att det kan bidra till att värna det lilla reservat som vi brukar kalla ”litteraturen”.

Inför årets tillkännagivande av Nobelpriset har det gått rykten om att det skulle bli ”kontroversiellt”  och att Akademien inte var enig utan tvärt om djupt splittrad. Jag finner en flrt med föreställningen att folket alltid har rätt, att det som  är populärast därmed också är bäst och att elitistiska smakdomare därför bör se till att passa sig! Svenska Akademien vill bryta sig ut ur det kulturellt korrektas fängelsecell, göra något spektakulärt och vinna miljoner grånade Dylanfans oreserverade kärlek.

Man skulle också kunna se beslutet att ge priset till Dylan som det yttersta uttycket för den insulära form av elitism (låt oss kalla det vid dess rätta namn: ”snobbism”) som Horace Engdahl gav röst åt när han dömde ut den amerikanska litteraturen. Det är något kolonialt över årets pris. Amerikaner? Stora romaner kan de inte skriva, men de har musik i blodet.

Per Svensson, Sydsvenskan fredag 161014

Per Svensson (f 1956) var under en lång period kulturchef på Expressen. Sedan 2008 är han huvudsakligast verksam vid Sydsvenskan i Malmö. Erhållit ett flertal stora journalistpris. En av hans uppmärksammade böcker är: ”Den leende mördaren: ett reportage om ondska i vår tid”. (1994)


Polarpriset för sexton år sedan, år 2000

För 16 år sedan, när Bob Dylan år 2000 tilldelades Stikkan Anderssons Polarpris var det flera prominenta skribenter som passade på att plädera även för Dylans litterära kvaliteter.

Så exempelvis litteraturprofessor Johan Svedjedal SvD 000515

Följer några fragment ur Johan Svedjedals framställning SvD 15 maj år 2000. (Då en understreckare fortfarande bokstavligen var något som stod att läsa under ett streck)

Dylans mångtydighet brukar förknippas med impulser från modernismen. Och visst    – han har lärt åtskilligt från poeter som Rimbaud, T S Elliot, Allen Ginsburg (liksom från Bibeln, Keats, Brecht, Hollywoodfilmer och mycket annat). Men Dylans skivor under de senaste åren har påmint om hur mycket han präglats av andra poetiska världar.  – – –

Dylan förmår ofta väcka liv i slitna fraser med sin röst. Men han gör det också med den rutinerade sångskrivarens skarpsinne. ”You say my kisses are not like his / But this time I’m not gonna tell you why that is.”   – versparet är ett av många exempel på hans teknik att följa upp en vanlig sångfras med en oväntad, bitter vändning.  Liknande effekter skapar han genom att foga samman två färdiga clichéer. ”Call letter blues”,  en sång om en man som just har övergivits av sin kvinna. Medan barnen och besökande vänner frågar efter hustrun, så tar han sig fram genom dagarna med bortförklaringar, svepskäl och nödlögner. ”But I walk on pins and needles, I hope my tongue don’t slip.” Så får Dylan kravet att hålla tungan rätt i mun att kännas i fotsulorna. – – –

Dylan använder bluesen som en reservoar för idéer, strukturer och ordvändningar, men mest som en språngbräda att komma vidare. Blind Lemon Jeffersons ”If your heart ain’t rock, shure it must be marble stone” blir hos Dylan “But is your heart made out of stone, or is it lime / or is it just solid rock?” Robert Johnsons “Betty Mae, Betty Mae, you shall be my wife some day” förvandlar Dylan till det obetalbara “Rita May, Rita May / You got your body in the way”. Johnsons “Some joker got lucky, stole her back again” trollar Dylan om till det bittert effektiva “Somebody got lucky, but it was an accident”. Och bakom en Dylanrad som “He began to make his midnight creep” finns frasen ‘midnigt creep’ I texter av åtminstone Blind Lemon Jefferson, Alice Moore, Lil’ Green och Howlin’ Wolf.  – – –

Ofta byggs Dylans texter upp av rimmade verspar eller strofer som I sig inte kan lösas upp, men som kan flyttas runt om I sången (och ibland mellan sångerna). De är synvinklar på ett problem, snarare än element som skall föra en berättelse framåt. Kanske kan hela Dylans repertoar ses som en enda stor blues:  ett rörligt epos om vår tid, sammansatt av formspråk från olika tider. Det är en enmans muntlig litteratur som sträcker sig från slaveritidens bomullsfält till de digitala motorvägarnas språkliga liftare. Att lyssna på blues är att på en gång känna igen och överraskas – att se hur välkända fraser förändras.

Johan Svedjedal är professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet. En avhandling om även musikaliskt mångsidige 1800-talsförfattaren Carl Jonas Love Almqvist. Vad som särskilt gör honom lämplig  för Dylan-analys är hans engagemang för Birger Sjöberg. En medveten landsortstrubadur från 1920-talet. Tyvärr så medveten om sin egenart att han tackade nej till att bli grammofoninspelad. Varför? Det skulle inte vara så lätt att härma honom.


Två svenska trubaduer om Bob Dylan

Michael Wiehe, Aftonbladet sönd 161016 (utdrag)

– – – Jag har aldrig betraktat Dylan som särskilt politiskt medveten, utan mer som en respektlös rebell mot det etablerade och som en visionär för det kommande. De sidorna försöker jag visa när jag översätter hans texter.  Att översätta är, som alla översättare vet och har sagt före mig, inte bara en fråga om att överföra ord från ett språk till ett annat. Det är också, och ibland kanske framför allt, en fråga om att överföra tankar, bilder, associationer, föreställningsvärldar från en kultur till en annan.

Att översätta sånger är att arbeta med samspelet mellan ord och musik; vokalernas förhållande till tempot, konsonanternas förhållande till rytmen, textinnehållets förhållande til stämningen i musiken, de textmässiga och musikaliska formernas ömsesidiga påverkan. Det är detta som är sångskrivarens speciella arbetsområde och det är detta som är det speciella med att översätta just sånger. – – –

Att översätta Bob Dylan är också att jaga en skugga, en fantom som aldrig står still utan ständigt har flyttat och förflyttar sig, en man som aldrig fastnar i en position utan hela tiden byter fot och försöker se verkligheten och tillvaron ur nya perspektiv. Och som alltså också låter nya rollfigurer tala i hans namn, alltifrån den snutige rebellen till den svavelosande väckelsepredikanten, den passionerade älskaren eller den agiterande revolutionären. Och alla har de olika språk. Ofta i samma låt.

Finn Zetterholm, Dagens Nyheter torsd 161020 (utdrag)

– – – Nils Ferlin var inte representerad i den litterära gymnasieantologin. Jag tror jag vet varför. Ferlin hade  varit kuplettartist innan han blev författare. Han skrev rimmad bunden vers och många av hans dikter var tonsatta och sjöngs mycket. Ha var med andra ord folkkär. Han hörde till tidningarnas nöjessida. Och därmed platsade han inte i det litterära 1950-talet.

Även Evert Taube behandlades länge nedlåtande av det litterära etablissemanget. Läser man de föraktfulla recensionerna av de konserter han gav i Konserthuse på 1940-talet sågs han närmast som något slags Jokkmokks-Jokke med luta (eller pig-gitarr, som man sade då). Först när Gunnar Ekelöf skrev ett uppskattande förord till Taubes samlade visor ändrades attityden. – – –

Många använder det faktum att Bob Dylan är musiker som kritik mot att han fick Nobelpriset. Och? Om han hade använt sin hesa och suggestiva röst till att bara framföra andras sånger, tror någon då att han blivit så stor? Nej, det är hans egenartade poesi som fascinerar oss, som ine lämnar någon oberörd. Det är den magin som gett honom priset.

Mikael Wiehes troligen mest kända låt är “Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)” som kom redan 1978. Ofta medverkande musikanter är riksspelmännen Ale Möller och Göran Skytte. Och 1969 kom ”Joe Hill på svenska” av Finn Zetterholm, en elpe i originell enkel wellpapp-utstyrsel. Den pryder ännu Ingemars hylla med rariteter. Han medverkade även i Lars Molins teve-klassiker Badjävlar (1971)


Bob Dylan och Richard Wagner skulle ha åtskilligt gemensamt.
Bjorn Wiman refererar och instämmer

Dagens Nyheter tisd 161018

Wagner, let me follow you down. Jackpot! Grand slam! Ett utslag av publicistikens egen kreationism! På annat sätt kan jag inte beskriva mina känslor inför det  journalistiska kinderegg (både godis och leksak i ett) som tidskriften New Yorker i helgen släppte med rubriken ”Bob Dylan as Richard Wagner”  – en lång artikel där den utmärkte musikskribenten Alex Ross försöker leda i bevis att årets Nobelpristagare i litteratur (Bob Dylan) och musikhistoriens mest ryktbare kompositör (Richard Wagner) har åtskilligt gemensamt.

Lyckas Alex Ross med att bevisa denna gemenskap. Jag (anser Bjorn Wiman) tycker förstås det. Deras egensinniga talanger har följt parallella banor utanför de upptrampade spåren, menar Ross, och den explosiva fusionen av ord och musik fungerar på ett liknande sätt i deras verk. I synnerhet när texten och tonerna talar olika språk. Årets Noberlpris, avslutar han, är ett av dem som kommer att stå sig om 50 år. Bara att instämma, förklarar Bjorn Wiman.

Bjorn / Björn Wiman är född 1969, sedan 2010 kulturchef för Dagens Nyheter. Paroll: Skriv lättläst. Valfritt eller inte är han sannolikt intresserad av Melville. På hans blogg kommer ingen in.

BOB DYLANS FEM BÄSTA SKIVOR

Med en epokmässig spridning från 1965 till 1997
är det Jan Semneby som för ordet i Svenska Dagbladet fred 161014
Kronologisk ordning utan rangaspekt och här utan kommentar men med länk till Youtube.

1) 1965 Hightway 61 revisited

2) 1968 John Wesley Harding

3) 1975 Blood on the tracks

4) 1978 Live at Budokan

5) 1997 Time out of mind

Använd länk här till Youtube. Man får som bekannt antingen video eller ljud med stillbild men inte som på Spotify enbart ljud. Videotekniken innebär att en bild måste styra ljudets jämna förlopp. Spotify liksom CD-skivor har en annan teknik som möjliggör ljud utan bildstyrning. Etiketten “Full album” bär inte alltid teckning.


1. Namnet på den i första avsnittet nämnda skottska låten betyder

 
 
 

2. (Per Svensson)     Hu så hemskt!    Heter på norrländska

 
 
 

3. (Svedjedal)     Vilken känd bluessångare nämns av Johan Svedjedal ?

 
 
 

4. Vilka översättningsproblem finns enligt Michael Wiehe ?

 
 
 

5. Vilka svenska sångpoeter nämns av Finn Zetterholm ?

 
 
 

6. Vilka skribenter hänvisar för Bob Dylans del till Richard Wagner

 
 
 


Motivera ditt eget val av favoritskiva med Bob Dylan. Kommentera detta Dylan-kapitel.

3 reaktioner till “Bob Dylans Nobelpris för eller emot”

  1. Jag tycker att skivan Desire är en av de bästa musikaliskt sett. Han är omgiven av toppmusiker och har skrivit låtar som är långa berättelser. Den första låten Hurricane är 11 minuter lång och har en fantastisk violinstämma som ligger runt hans sång. Fin stämsång på många låtar med bl a Emmylou Harris.

  2. Interessant dette. I Norge var det mange som trudde at Jon Fosse kunne få prisen i år. Eller Kjartan Fløgstad kanskje.

  3. Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius sade i samband med utnämningen av Bob Dylan räknades in att den muntliga traditionen, där hon räknar in Bob Dylan, har anor tillbaka till författare i antikens Grekland, som Homeros och Sapfo. I samtalet med the Telegraph är Dylan försiktig med att jämföra sig med klassikerna, men han medger att det ligger något i jämförelsen.

    Så här säger Dylan själv:
    – Jag antar det, på sätt och vis. Vissa sånger – ”Blind Willie”, ”The Ballad of Hollis Brown”, ”Joey”, ”A Hard Rain”, ”Hurricane”, och några andra är definitivt homeriska i den betydelsen, säger han till Telegraph men säger också att det är akademikerna och inte han själv som får stå för textanalysen.
    ———-
    Hurricane och Joey är från skivan Desire.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.