TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Det rör sig om Kertj-sundet från ryska fastlandet på samma sida som Novorossijsk i öster över till halvön Krim med Jalta, Sevastopol och andra kända orter. Över småöar kan längden för Krim-bron (Крымский мост) beräknas till 19 km. (16 km plägar anges för Öresundsbron anno 2000.)
Byggdes denna ståtliga Krim-bro egentligen alldeles för överilat?
I den mån jag alls har med saken att göra, vill jag tillstå att jag har ställt mig synnerligen sympatisk. Den fattiga lättuppviglade befolkningen i östligaste Ukraina överskattar ju totalt Moskvas intresse för dem. Inte konstigt att Putin med alla sina oligarker vill kringgå detta område.
På sätt och vis imponerande är ju även att Krim-brons fyra motorvägsfiler (lastbilar, bussar) och de två breda ryska järnvägsspåren (1520/1524 mm mot europeiskt normalspår 1435 mm) inte skall tillåta privata personbilar.
Man föreställer sig att det kuperade Krim (antikens Tauris) skall skyddas från onödig bilism. Och kanske övervakas turismen på detta sätt optimalare. Men de allmänna miljöskador som bron förorsakar kan bli irreparabla. Medan vattenväxlingen mellan Skagerack och Östersjön sedan Öresundsbron har förblivit intakt har sådant utbyte redan förändrats radikalt av Krim-bron. Vattnet är kallare om vintrarna, varmare om somrarna.
Småöarna eroderas. Fåglar och vilt finner inte tillbaks till kalhyggen och parkeringsplatser. Ökad algblommning. Hindrande isflak. Stegvisa räddande åtgärder. Och entimmes snabbtåg från och till Moskva. Vissa mått torde ha felbedömts. Större djupgående än 7 meter är otänkbart. Brohöjden har man aktivt begränsat till 33 meter.
Krim, allmänt vad Ingemar tror:
Den ryska annekteringen år 2014 av Krim är sannolikt väldigt definitiv. Ingen – aldrig så ’folkrättslig’ politiker – kommer att kunna ändra den saken. Mycket stora ryska flottenheter är sedan mer än ett halvsekel stationerade och hemmahamnsrotade där. Sedan tsartidens 1800-tal är Krim platsen för ryska överklassens ferienöje. Den rent ryska befolkninginslaget utgörs av militär personal och folk som betjänar dessa. Angivna absoluta tal och procentsiffror torde i dagsläget sakna större tillförlitlighet.
Möjligen är invånarantalet drygt 2 miljoner. Minst 60% ryssar. Kanske 20% ukrainare som då är där av samma lokala skäl som de ditflyttade ryssarna. Mycket få judar som sannolikt med viss effektivitet har kunnat fördrivas. Krimtatarer existerar och utgör en rest av ”Gyllene Hordens” senmedeltida asiatiska storrike. Om det finns så många som ett tusental karaimer så ser de speciellt på sig. Och de har gångbara ’bröder’ i Trakai, ett samhälle strax väster om litauiska Vilnius. Krigarelit, generalissimi, hos Stalin likaväl som åtskilligt tidigare hos litauiska storfurstar. Konverterade till judendom före Tallmud och isolerade sig.
Länk till Google-karta över Asovska sjön. (Öppnas i ny flik/nytt fönster)
Den för Ryssland så centrala floden Don (med sina sjungande kossacker) har sitt breda utlopp vid Rostov i norr. Man kan zooma och studera den del av området man önskar. Vid kraftig inzoomning framkommer de småöar över vilka bron drar fram.
OPERA PÅ KRIM
Har halvön Krim satt något spår i världslitteraturens eller operakonstens historia?
Så här mejlar Jan Stolpe (190615): Tauris eller Taurien brukar man säga, och visst är det Krim. Och Ifigenia (Euripides, Racine, Gluck, Schiller, Goethe), visst kom hon dit i myten, men inte som rövad utan ditlyft från Aulis av en gudinna: just när hon skulle offras där byttes hon ut mot en hind och fördes själv till Krim.
Tauris är alltså Krim. Och på grekiska fastlandet fanns Aulis, som har identifierats med dagens Avlida i Boiotien. Avlida (Greek: Αυλίδα, pronounced [avˈliða]) or Aulis (/ˈɔːlɪs/) a former municipality in Euboea regional unit, Greece.
En av de första med skådespel var gammelgreken, tragöden Euripides (480-406). Bland dennes verk: ”Ifigenia i Tauris” (412) Ἰφιγένεια ἐν Αὐλίδι, och ”Ifigenia i Aulis” (405) Ἰφιγένεια ἡ ἐν Αὐλίδι’, till svenska 2014 av Jan Stolpe. De båda teaterpjäserna av Euripides ansluter till det ”Trojanska kriget”. Om dessa återberättade händelser är ’på riktigt’ så skulle de ha ägt rum så där ett halvt årtusende tidigare. Generellt och centralt är syskonförhållandet mellan Orestes och Ifigenia.
Under denna Antikens och Euripides tid var södra Ukraina skyternas ingalunda fattiga land, dit sjöduktiga greker tog sig för att sno åt sig skatter och slavar. Och rent etymologiskt ett samband? Folkslaget ”slaver” lät sig på så sätt förslavas av greker. En bondfångande teori? (Fornnordiskan använder ordet ’träl’.)
Den franske mästerdirigenten Albert Wolff (1884-1970) ville göra den i praktiken återvunna svenska Drottningholmsteatern till specialscen för detta tema genom Christoph Willibald Gluck (1714-1787) och särskilt dennes Ifigenia-operor. Något som endast delvis och åtskilligt senare uppföljdes av Arnold Östman men förfuskades av Roy Goodman. Som bekant stod Gluck (främst i Paris) för en operareform. Av slingrig sång skulle det vara mindre, i gengäld mer handling och drama.
I sin ’Operahistoria’ (2015) hänförs Göran Gademan av Gluck och Ifigenia (sid 90). Med en del avvikelser har Gluck således två Ifigenia-operor ytterst från Euripides: ”Iphigénie en Aulide” (1774) och ”Iphigénie en Tauride” (1779). Det har inte varit vanligt att sammanföra dessa två. Gary Bertini gjorde det för åtskilliga år sedan i Frankfurt. På bluray (BD) finns sedan en tid en sammankopplad version från Nederländerna. Iscensättning: Pierre Audi. Dirigat: Marc Minkowski. I den mindre rollen som Clytemestre (’rasande över prästernas barbari och makens svek’) upplever vi Anne Sofie von Otter.
Ett kompositionställe i Tauride-operan, vilket plägar framhållas av Joakim Tillman är arian där brodern Orestes sjunger ”Le calme rentre dans mon coeur” (Jag börjar bli lugn igen). Fridfullt D-dur, men altfioler har en rymiskt profilerad motstämma. Orkestern ger en egen sanning som går emot vad det sjungna ordet utsäger.
Försök till sammanfattning och kronologi.
Antikens Euripides (480-406). Euripides problematiserar för sin publik sådant som är välkänt allmängods. Den först skrivna/uppförda pjäsen ”Ifigenia på Tauris” (412 fvt) behandlar det senare tidsförloppet. Det tioåriga trojanska kriget har ägt rum. Greker har på Svarta havet förirrat sig till Tauris/Krim. De kommande hemska familjemorden projiceras i en mardrömsk framtid.
Genom uppförandet år 405 av ”Ifigenia i Aulis” kompletterar Euripides med en något mindre komplicerad förhistoria i en grekisk hamnstad. Allmän försoning. Den grekiska krigsflottan kan vid nu tjänlig vind påbörja sin seglats mot Troja. Ifigenia kan i ett moln flyga/fly till Krim/Tauris för att vara verksam eller gömma sig där.
1700-talets – upplysningstidens – Christoph Willibald Gluck (1714-1787) bryter inte storformens kronologi. Först grekiska Aulis, därpå Trojanska kriget i tio år, epilog blir en irrig hemfärd över Tauris/Krim. Musikologer har ständigt diskuterat i vilken mån Gluck har lyckats i sina lovvärda reformavsikter. Richard Wagner presenterade sin egen version av Glucks ”Iphigenie in Aulis” år 1847 under sin livstidskapellmästartid i Dresden. Richard Strauss gjorde en bearbetning av Glucks ”Iphigenie auf Tauris”, uppförd på Hoftheater Weimar år 1900.
Rätt uttal. Rätt betoning I P H I G E N I E ^^^——–^
Här skall man inte förvillas av den lilla originalaccenten ovan. Utan tre korta vokaler. Därpå en lång plus avslutande kort.
Glucks båda franska operor kring Agamemnons dotter och systern till Orestes I P H I G É N I E har det fonetiska sånguttalet ifigenie med betoning på näst sista skrivna stavelsen. Detta är enligt regler för fransk ordbetoning: Sista stavelsen är den betonade, men om skriften efter det har ett -e (ö) så framträder det lite diskret, men bara i sång.
En på sin tid känd vistext illustrerar:
“Une petite diligense sur les beaux chemins de France” (en liten hästvagn på de vackra vägarna i Frankrike) . Vid ‘högläsning’ skall inga slut -e höras. Men det är en sjungen visa där alltså -e hörs i sången.
Och vi tillägger angående en exklusivitet i rysk litteratur.
Vi har Dmitrij Gurov och Anna Sergejevna i den berömda novellen av Tjechov: Damen med hunden (ryska: Дама с собачкой, svensk transkription: Dama s sobatjkoj) vilken är en kärleksnovell av Anton Tjechov. Novellen publicerades 1899 och ses som ett av Tjechovs mest betydande verk. Den utspelar sig bland annat på Jalta (på Krim) och i Moskva.
I L-S