Medan Fritjofssagan sådan den togs fram år 1825 av Esaias Tegnér i Lund på visst sätt kan sägas sova en politisk törnrosasömn med förtecken som hyllar den dåtida svensk-norska unionen, så är det möjligen annorlunda om man ser på den kulturella spridningen i germanska Tyskland och Norden.
Den 22 meter höga staty av “Fritjof den djärve” placerades på Vangsnes i Sognefjorden 1913 och var en gåva från den tyske kejsaren Vilhelm II.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Det ’nynorska’ språkgeniet Ivar Aasen gjorde år 1858 en nynorsk konstruktion av Tegnérs isländska förlaga. Handlingen utspelar sig ju vid Norges djupt inträngande Sognefjord. Än idag är denna bok en viktighet för upprätthållandet av föreskrivna 25% nynorsk i NRK:s nyhetssändningar.
I Tyskland svärmade kejsaren Wilhelm II för vikingabragder. Inte sällan riktade han och hans manliga sällskap i sjöofficersmässen blickarna mot Norge och dess djupa fjordar. Fortsätt läsa ”Med anledning av “Fritjofs saga””
Vi berömmer först den avslutande halvan. Musikaliska moderniteter. En klarinettist med mogen virtuositet (Magnus Holmander) och förvisso inte vilken dragspelsdam som helst. Nej det var Irina Serotyuk med sitt fulladdade ackordeon.
I Stockholms Allhelgonakyrkalördagen den 6 april 2019 kl 18:00
inom ramen för KVAH (Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan).
Ylva Larsdotter violin och Peter Friis Johansson flygel
Sonate för violin och klaver nr 3 E-dur BWV 1016 av Johan Sebastian Bach
Violinsonat i a-moll av Alice Tegnér sats 3: Andante
Violinsonat nr 1 i G-dur op.78 av Johannes Brahms.
Magnus Holmanderklarinett ochIrina Serotyukackordeon
Ur ”Histoire de Tango” av Astor Piazzolla
Sonatina för klarinett och ackordeon av Sir Malcolm Arnold
Suite Hellénique av Pedro Iturralde
TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Klaviatur med knappar förstås. En lätt handlyftning med bibehållen sättning mellan fingrarna och det blir fullkomligen en annan tonart utan hänsyn till pianots i det fallet besvärliga svarta och vita tangenter.
Man inledde avdelningen med ett avsnitt från ”Histoire de Tango” av Astor Piazzolla. In toto sannolikt en svit på dryga tjugo minuter, tryckt i noter för violin och piano. Och detta går att göra mycket av. Exempelvis delen ’Café 1930’ (Vi kan vara säkra på att caféet befinner sig i Paris.) Nu alltså för klarinett och ackordeon. Så här stringent behandlat nästan lika genuint som vore det Piazzollas eget bandoneon, i knät och med helt enskilda – icke ackordskopplade – basknappar.
Kvällens pris tog dock en äkta klarinett-sonatin av Sir Malcolm Arnold. And this gentle nobleman did compose a lot. Från djupet andas gammalengelsk folkmusik och en längtan efter Henry Purcell. Allt klätt i modernistiska klanger och de allra svåraste speltekniska tacksamheter. Om duon Holmander/Serotyuk gör mera sånt här så får Martin Fröst en allvarlig konkurrent. Fortsätt läsa ”Duo som heter duga. Och det dubbelt upp”
Existensen av ryska exklaven Kaliningradskaja Oblast är en fasansfull katastof för hela Östersjöregionen.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
1) För centralmakten i Moskva är exklaven enbart av militärt intresse. Ekonomiskt och kulturellt är området från rysk sida likgiltigt. Men här roar sig pubertetspiloter i överljudsfart med att sprida skräck över hela havet. Och här finns de miniubåtar som ingen svensk regering hittills har vågat ta på bar gärning. (bild ubåt)
2) Någon återuppbyggnad efter andra världskriget (1945) har egentligen aldrig skett. Det mesta är fult och motbjudande. Bostadsstandard och vägnät är i erbarmligt skick. Såväl i staden Kaliningrad som i regionen för övrigt. Fortsätt läsa ”Katastrofområdet Kaliningradskaja oblast”
Sedan år 1945 ryska östersjöstaden Kaliningrad, tidigare tyska Königsberg i Ostpreußen.
Ostpreussen efter Wienkongressen 1815
Först följer några rader litauiska med svenskt innehållsreferat.
Karaliaučius (vok. Königsberg, prūs. Kunnegsgarbs, Knigsberg), iki 1255 m. Tvanksta (prūs. Twangste, Tuwangste, Twānksta, vok. Twangste), 1946 m. liepos 4 d. vokiško pavadinimo buvo atsisakyta ir dabartinis miestas oficialiai perpavadintas Kaliningradu (rus. Калининград, vok. Kaliningrad), kuris vėliau visomis kalbomis oficialiai taip pradėtas vadinti. Tai Baltijos jūros uostas, nuo 1945 m. TSRS okupuotos Rytprūsių šiaurinės dalies, performuotos į Kaliningrado sritį, centras. Miestas iki šiol valdomas Rusijos. Kaliningrad. Tai Baltijos jūros uostas, nuo 1945 m. TSRS okupuotos Rytprūsių šiaurinės dalies, performuotos į Kaliningrado sritį, centras. Miestas iki šiol valdomas Rusijos.
(Från 4 juli 1946 är det officiella namnet inte längre Königsberg utan Kaliningrad. Därmed uppstod benämningen Kaliningradskaja Oblast för området. Hittills rysk överhöghet.)
Ovan är litauiska Wikipedias nuvarande (2019-04-07) text om Kaliningrad, som i Litauen fortfarande ofta benämns Karaliaučius, vilket är en direkt översättning av det tyska Königsberg. Ungefär fram till mitten av 1200-talet var platsen känd såsom Tvangste och var prusernas viktigaste ort. Alldeles i början av 1700-talet (före Fredrik den store [1712-1786]) börjar propaganda-politisering av den förtyskade namnformen Preußen. Fortsätt läsa ”Östersjöns sydöstra hörn – vad döljer sig där?”
FÖRSTA OCH HALVA GÅNGEN bör ha varit i juli 1992. Astrid och Ingemar färdades genom Polen i en blygsam svenskregistrerad grå Peugeot 305. Vi kom från Kętrzyn, det vill säga museiresterna av Hitlers Wolfsschanze i det som fordom kallades Ostpreußen.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
FOTO: Astrid Haugland
Hade ett tjugotal svenska mil kvar rakt till Kaliningrad. På halva vägen en kartmarkerad gränsövergång Bagratinowsk från Polen och över till ryska området Kalingradskaja Oblast. Visum klart och papper på bokat hotell för kvällen i staden Kaliningrad. Men se just vid Bagratinowsk skulle i denna veva ignomsläppas endast sjuktransporter, icke ’vanlig’ civil trafik. Man hänvisade oss till en nära 500 km lång omväg via Litauen. På polska sidan gjordes inga problem. Vi pendlade ett tag av och an hundratalet meter mellan polsk och rysk gränvakt i hopp om att man skulle låta sig övertalas. Vi gav dock upp för att i stället bege oss till Gdansk och hem till Sverige. Och under tiden hade vi fått iaktta hur tre BMW-bilar av elegantaste slag bekvämt slussades igenom.
I ett poem med några strofer kommer hjärtebudskapet sällan allra sist utan snarare näst sist. Och så är det i den tredje stråkkvartetten (1946) av Dmitrij Sjostakovitj. Där intas denna plats av ett adagio, en passacaglia TILL MINNE AV DE DÖDA (в память о погибших).
Treitlerkvartetten bestod lördagen 30 mars 2019 kl 18:00
i Stockholms Allhelgonakyrka av
Oscar Treitler första violin
Bartosz Cajler andra violin
Albin Uusijärvi viola
Filip Graden cello
Primarien Oscar Treitler stod för charmiga verkintroduktioner.
TEXT och FOTO: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Treitlerkvatetten lyckades verkligen fängsla lördagskvällens lyssnare i Allhelgonakyrkan med sin Sjostakovitjtolkning. De som förtjust hade nickat med i dansanta temafragment lutade sig under denna sorgmarsch konsentrerat framåt för att helt tränga in i den intensiva musiken. Fortsätt läsa ”Stråkkvartett i Allhelgonakyrkan Treitlerkvartetten”
Carl-Gunnar Åhlén har gett ut gamla ljud på lp och cd i nästan 50 år, alltid i egna överföringar av mödosamt inventerade unika upptagningar från radioarkiv och privata källor. Hans viktigaste utgåvor utgör en egen serie på Caprice, Collector’s Classics, som nu har nått fram till volym 14.
Wilhelm Peterson-Berger 1867 – 1942. “Musikfynd i P.-B:s lönnlåda”.
2019 Caprice Records, Stockholm, Sweden.
Av Nils-Göran Olve
I de flesta fall rymmer varje volym ett flertal cd och utförliga texter av Åhlén, som oftast är minst lika värdefulla som upptagningarna. Till exempel har han kartlagt svenska stråkkvartetter, pianister och körer. Flera volymer i serien ägnas särskilda tonsättare, och på andra skivmärken finns dessutom antologier med till exempel dirigenten Tor Manns Nielsen-inspelningar, violinisten Endré Wolf och alla bevarade inspelningar av Armas Järnefelt. Totalt måste det röra sig om långt mer än 100 cd.
Den senaste utgåvan dök upp tidigare i vår (2019) och var möjligen från början ämnad som en 150-årshyllning till Wilhelm Peterson-Berger, född 1867.
REFLEKTION.Eftersom vi i svenska etermedia inte har det som exempelvis på tyska benämnes ‘synkronisation’. Nämligen att allt internationellt originaltal ersättes med i det fallet tyska fejkröster. Alltså kunde man härstädes från nyhetssändningar uppfatta att den afrikanska eliten i Mosambique talar portugisiska. De spanska senarekommande globala kolonisterna tvingades således under samma epoker (alltifrån 1400-talet) dra åtskilligt längre österut. Förbi Indien och det därstädes redan portugisiska Goa ända bort till det som fortfarande heter ‘Filipinerna’, efter den mäktige spanske kungen. Men då satte Japan i början av 1600-talet stopp.
Ingemar vägrar alltjämt att gå till nätet för ‘lättköpt’ kvasiinformation. Förlitar sig på sitt minne med alla dess brister. (Här finns detaljer att rätta.) Mosambique har man ju här hemmavid hört talas om i samband med deckarförfattaren (Wallander/Lassgård/Henriksson) Henning Mankells bekvämlighetsbosättning där. Dennes äktenskapliga särbo Eva Bergman (ja, en dotter till IB) var nog huvudsakligast teaterressisjör i Göteborg och måhända mycket sällan tillstädes i den föreställda lyxvillan vid Indiska Oceanens kust med utsikt under soluppgång (ex oriente lux) över till Madagaskar och vid siktigt väder och plattare planet kanske ända till Maldiverna där man nog inte kan köpa Toblerone.
Mosambique frigjorde sig först så sent som 1975. Men banden till just Portugal kvarstår. Dagens Portugal har dock inga resurser för sin gamla utnyttjade och tömda koloni. Därför vädjas vitt och brett om hjälp överalltifrån.
Svenskarnas historiske konung Gustav Eriksson Vasa (1496-1560) var under hela sitt liv aldrig någonsin i Dalarna, det landskap som på svenskt latin benämnes ”Dalecarlia”.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Om detta råder i modern historievetenskap fullständig enighet. Fråga Dick Harrison !!! Vistelsen där är ett hopplock av skrönor och vandringssägner redigerade av hovkanslisten Peder Swart (Petrus Niger, död 1562). Och varför? Ett försök till förklaring kommer senare i denna text.
En av Sveriges mest betydande tidningsmän var Anders Yngve Pers (1902-1985) i Västerås, där hans organ hette ’Vestmanlands läns tidning’ (VLT). Och han kan jämställas med en annan gigant, Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Inte minst gällde det deras samfällda brist på undfallenhet gentemot vad Hitler företog sig i och utanför Tyskland. Det inflytande som Anders Yngve Pers utövade tog inte slut med andra världskriget. Denne framstående liberal var långliga tider Sveriges mest citerade ledarskribent i smått som stort. Fortsätt läsa ”Gustav Vasa aldrig i Dalarna”
Thomas Mann og Wagner – forelæsning på Københavns Universitet 2015
Wagneriana: Af Henrik Nebelong
Den 10. februar 1933, små 2 uger efter at Adolf Hitler den 30. januar var blevet udnævnt til tysk rigskansler, holdt Thomas Mann et foredrag i Münchens Universitets Auditorium Maximum i anledning af den forestående 50-års-dag for Richard Wagners død. Titlen på foredraget var ”Leiden und Grösse Richard Wagners” – ”Richard Wagners lidelse og storhed”.
Dagen efter rejste Mann til udlandet, hvor han som verdensberømt nobelpristager skulle gentage foredraget flere steder. Derefter fulgte et improviseret længere ferieophold i Schweiz og Italien. Mann var klar over, at jorden brændte under ham. Vreden mod ham var voksende. Fortsätt läsa ”Die gesunde Art krank zu sein – Syg på den sunde måde”
I stora städer finns det fortfarande butiker som säljer cd-skivor. De senaste åren har de börjat ägna en stor del av sitt utrymme åt nytillverkad vinyl, särskilt för pop.
Av Nils-Göran Olve
Att ha en fysisk ”skivsamling” har blivit ett retrofenomen och livsstilsmarkör. Utom för en del av oss äkta samlare som rotar bland allt skräpigare lp hos Myrorna och övervintrande skivbörser.
Där kan den kunniga å andra sidan göra verkliga fynd. På den internationella samlarmarknaden går enstaka skivor för femsiffriga belopp. Om de är i gott skick, har rätt konvolut och etikett, och kommer från rätt serie pressningar (identifierad med små siffror i plasten runt etiketten). För de flesta kunder i andrahandsbutiker är detta inte syftet, utan det är nostalgin kring konvolut och hoppet om att hitta något udda till lågt pris som motiverar. Fortsätt läsa ”Äreminne över skivbutiken”
Med 2009 inleddes en serie tonsättarjubiléer: 1809 föddes Felix Mendelsohn, 1810 Frédéric Chopin och Robert Schumann och 1811 Franz Liszt.
Från vänster: Mendelssohn efter en målning av Eduard Magnus, ca 1845. Chopin fotograferad av Louis-Auguste Bisson, 1849.
Den polsk-franske tonsättaren föddes 1810 i Želazowa Wola. Efternamnets polska skrivning är Szopen. Den polska betoningenligger på första stavelsen eftersom polska språket har fast betoning alltid på näst sista stavelsen. Fem mil väster om Warszawa. Po polski: 46 km na zachód od Warszawy. Schumann i en daguerreotypi från 1850. Liszt i mars 1886, fyra månader innan han dog. Fotograferad av Nadar.
Av Göran Tegnér
Detta faktum har inte givit så mycket eko, men faktum är att denna tonsättarkvartett – där alla faktiskt kände varandra, även om de aldrig träffades alla på en gång – kom att påverka musikskapandet under hela 1800-talet och in i 1900-talet. Tillsammans med Carl Maria von Weber (särskilt genom operorna) och Hector Berlioz utgjorde de den musikaliska romantikens främsta representanter.
En af Wagners betydeligste opdagelser er mytologiens anvendelighed i operaen, i musikdramaet.
Wagneriana: Af Henrik Nebelong
(Fra et foredrag ca.2002)
Myte-lignende temaer findes i andre komponisters værker: eventyr, fabler osv. og Gluck har jo f.eks. på en fantastisk måde direkte behandlet Orfeus-myten, Händel f.eks. myten om Seramis og Jupiter. Alligevel må man nok sige, at Wagners myte-værker er noget helt særligt. Også fordi han går til sagen med sand tysk grundighed. ”Ringen” er den mytologiske opera par excellence.
Og det er den mytologiske tænkning i dette værk, jeg vil koncentrere mig om i aften. Fortsätt läsa ”Mytologi”
“Flygande holländaren” från år 1843 är inte Wagners första opera men den är det tidigaste av de verk han ville godkänna för visning i den festspelsteater han skapade i Bayreuth.
Först publicerad den 28 maj 1960 i tidningen Arbetet
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Texten har Wagner, som till alla sina verk, skrivit själv. Förlagor finns i noveller av Heinrich Heine och Wilhelm Hauff, men inspirationen kommer från Wagners egna upplevelser under en sjöresa från Riga. Operan handlar förstås om den till evig seglats fördömde holländaren. En gång vart sjunde år får han gå iland. Finner han då en kvinna som verkligen blir honom trogen, så kan han bli frälst. Fortsätt läsa ”Flygande start för festspelen”
Richard Wagners norska ”Holländaropera” såsom framförande på ort och ställe vid Noregs Sørlandet. Turism dit? Glöm det! För det är och blir absolut inget att tänka på. Och hur förklaras bäst detta tvärstopp i fantasin. Astrid och Ingemar tog under juli 2018 en biltur till grannlandet för att uppleva och undersöka.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm FOTO: Astrid Haugland
Med hjälp av det fackhistorikerna kallar kvarlevor och ’berättande källor’ kan i kombination platsen för Wagners norska nödhamn 29-30 juli 1839 exakt och precist lokaliseras: Borøya ute på en udde. Närmaste tätort är Tvedestrand med bibliotek, hotell och annat fint. Platsen består i nuläget av en mindre kaj, vilken tjänar som momentan tilläggsplats för fritidsbåtar. I lugn, trivsam och trång ro bor här nytillkomna sommargäster samt ättlingar till en långt tidigare verksam kustbefolkning. Inget talar för att här någonsin skulle ha funnits något Wagnermedvetande. Annat än på sistone lite löst påklistrat så där. I inget av husen finns ättlingar till folk som kan ha haft minnen av något tyskt tonsättarbesök. Fortsätt läsa ”Wagnerturism till norska Sørlandets Tvedestrand?”
Nog är det förunderligt med Bachs musik. Johann Sebastian Bach lär vara på väg att gå om både Mozart och Beethoven som världens mest framförda tonsättare. 270 år efter sin död.
TEXT: Elisabeth Edström VIDEO: Astrid Haugland
Jag minns väl den dag min pianofröken tant Gerda satte något som hette ”Solfeggietto” i mina barnahänder. En ögonblicklig förälskelse. Detta var ändå inte pappa Bach utan en av sönerna, Carl Philipp Emanuel.
Senare lärde jag känna Johann Sebastians Inventioner, Partitor – och all orgelmusik – fantastiska Preludier och Fugor, koralbearbetningar och Triosonater. En otrolig skatt för alla kyrkomusiker.
Organist Elisabeth Edström spelar Bach
i Botkyrka kyrka.
Toccata och fuga i F-dur (16:15)
Den uppmärksamme kan i videon hitta hänvisningar till kyrkans ålder.
Fem koraler: (12:18)
”Meine Seele erhebt den Herren” BWV 648 ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.
”Der Tag, der ist so freudenreich” BWV 605 ”En jungfru födde ett barn idag, det vi skola prisa och ära”
”Herzlich tut mich verlangen” BWV 727 ”Jag längtar av allt hjärta att saligt skiljas hän”
”Erstanden ist der heil´ge Christ” BWV 628 ”Uppstånden är den helige Kristus”
”In dir ist Freude” BWV 615 ”I dig är fröjden”
Inspelningen följer kyrkoårets ordning
Inspelning från Botkyrka kyrka, söndagen den 5 augusti 2018.
Ljud och video: Astrid Haugland
Och körmusiken. Under sin anställning i Leipzig (1723-1750), då Bach hade ansvaret för all musik i stadens fyra huvudkyrkor och undervisning i Thomasskolan, skrev han nya kantater för varje söndag under flera års tid. Fortsätt läsa ”Ach, du lieber Bach!”
Verdis opera Attila här och där. Hösten 2015 ledde Giovanni Impellizzerri Sveriges enda föreställningar av Verdis opera Attila. Sparsamt och effektivt – ändå sprudlande – på Estrad i Södertälje. Var annars? Lars Sjöberg, minsann, hade ett finger med i spelet.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Likväl tar sig sympatiske mästerdirigenten Riccardo Chailly och ressigören (förlåt regissören skall det vara) Davide Livermore före att göra just Verdis Attila i full Mussolini-mundering såsom öppningsföreställning i december 2018 på Milanos LaScala. Dirigat, orkester, kör sångsolister voro ”nästan” lika bra som i Södertälje tre år tidigare. Fortsätt läsa ”Mussolini får spöka på LaScala”
Indhold:
1: Wagner kort
2: Mødet med Wagner
3: Wagner-ouverture i København
1: Wagner kort
Wagners livsløb strakte sig fra maj 1813 til februar 1883. Det blev præget af en utrolig energi og rastløshed. Efter halvt gennemførte musikstudier, et par kapelmesterjobs på tyske småscener.
Ægteskab med en enlig mor, den smukke skuespillerinde Minna Planer. Rodede livsforhold. Flugt for kreditorer via sørejse. Storm. Nær skibbrud. Proletartilværelse i Paris. Endelig gennembrud med operaen ”Rienzi”. Succes. Kongelig hofkapelmester i Dresden.
Nye værker: ”Den flyvende Hollænder”, ”Tannhäuser”, ”Lohengrin”. Kommunistiske taler i ”Fædrelandsforeningen”. Deltagelse i revolutionen i 1849 sammen med Bakunin. Eftersøgt. Landflygtig. Asyl i Schweiz. Nye værker: ”Ringen”. Dramaer. Politiske og filosofiske skrifter. Antisemitisme. Kærlighedsaffærer. Fortsätt läsa ”Wagneriana. Af Henrik Nebelong”
Inledning till en svit med Astrid Hauglands bilder från ett “Meistersingerspiel” där operasångare från 1980-talets Nürnberg i stället för Wagner sjunger och agerar enligt medeltida sångböcker.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm FOTO: Astrid Haugland
Wagner betecknar Mästersångarna i Nürnberg såsom en komisk opera. Den innehåller verkligen många lustiga partier och friska, omedelbara folkskildringar. Men där ryms också djupa inslag av vemodigt allvar och poetisk vishet. Icke allenast härutinnan skiljer den sig från de komiska operor man eljest känner. Den har även yttre dimensioner (en musiktid överskridande fyra timmar), som man enligt äldre begrepp inte gärna förenar med begreppet komisk opera.
“Oönskad intimitet” har blivit ett nypåfunnet slagord. Innan vi går vidare till att kommentera bilden med fem dirigenter anno 1929, låt oss gå tillbaka drygt tvåtusen år.
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Den så kallade grekiska demokratin för åtskilligt mer än 2000 år sedan. Som gällde för manliga elitmedborgare i Aten. Pedofili (gossekärlek) var det normala och utövades såväl fysiskt som intellektuellt. De äkta fruarna fick inte gå med till teatern utan skulle hålla sig hemma i den särskilda kvinnosalen (gynaiceion). Men på teatern fanns det helt polygamt många hetärer (prostituerade) med sexuell och/eller intellektuell kompetens.
Ovanstående är ett berömt foto från 1929. Tio år före andra världskrigets utbrott. Dåtidens livligt kulturella Berlin. Från vänster Bruno Walter (1876 – 1962), Arturo Toscanini (1867 – 1957), Erich Kleiber (1890 – 1956) , Otto Klemperer (1885 – 1973) och Wilhelm Furtwängler (1886 – 1954).
Går det att karakterisera dem individuellt? Ett tunt försök:
Furtwängler:alltid finns det något på djupet, förvisso en puka
Toscanini:ömt tolererad prestationsfanatiker
Walter:resultatinriktad vänlighet
Kleiber:energisk noggrannhet
Klemperer:obevekligt rak i ryggen.
Alla har de bemärkbart dirigerat Wagneroperor, exempelvis:
Jean (eller Johan) Kullin (1821-1868) är namnet på en pianist, som vågade sig på att leva som frilansande, kringresande musiker i Sverige. Man stöter på hans namn i publicerade översikter över musiklivet i Uppsala och Göteborg, och man förstår att en nämare presentation av honom kan kasta ljus över villkoren för en turnerande musiker i 1800-talets Sverige.
Jubeldoktor Lars Rydbeck Uppsala/Lund föreslår Anùlus Nibelùngi som rubrik för förordet Præfatio. Utmärkt så! Mitt urgamla lexikon tillägger svenska betydelserna fingerring, sigillring. Och vidare enligt lexikonet "Rätt att bära guldring hade i Rom endast ämbetsmän, senatorer och riddare." Vi lägger alltså primärt åtsidan föreställningen att det även kunde syfta på en omslutande brinnande figurativ ring.
För bloggens olika Ring-kapitel finns en gemensam återkommande disposition. 1)En bild av vikt 2)Text eller ljudfil av Ingemar Schmidt-Lagerholm, publicerad i det förgångna. 3)Ljudfiler till två versioner av varje enskilt verk. 4)Ytterligare belysning och fokusering. 5)Punkt.
Wagnerringens kronologi
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Mellan smidesscenen i början av Siegfriedoperan och slutet av Götterdämmerung ligger endast få dagar. Det sagda är innehållet i vad Carl Dahlhaus skriver – auktoritativ nestor bland Wagnerforskare. Sammalunda förmedlar den excellente konsertpianisten Stefan Mikisch i sina Bayreuthintroduktioner (även på CD, år 2003).
Vanligen betraktas Wagners Nibelungenring som en svävande myt utanför tid och rum. Just genom att vara utlyfta från en banal vardag får de mänskliga konflikterna allmängiltighet utanför konventioner och brottsbalk. Det är inte ofta som den innehållsliga kronologin alls dryftas ens i de mest vederhäftiga kommentarer. Och det finns ju inte som i teveserier skyltar med angiven epok.
So verfluch ich die Liebe. (Så förbannar jag kärleken.)
Utkast till scenbild för Rhenguldets första scen i samband med att Nibelungens ring uruppfördes i sin helhet i Bayreuth 1876. Konstnär: Josef Hoffmann.
Av Ingemar Schmidt-Lagerholm
Wagner var inte minst genom brodern till sin registrerade fader totalbeläst vad gäller Aristoteles och de grekiska tragöderna. Följden vid dåtidens gammelgrekiska festspel var ju tre tragedier samt ett epilogartat mera lättsamt satyrspel, således utgörande en tetralogi om fyra separata enheter.
Denna ordning använde Wagner i sitt förstorade verk Nibelungens ring, så när som på att han satte satyrspelet först och kallade detta “Vorabend”.
Vereint sind Liebe und Lenz! (Sammanflätade är kärlek och vår!) Ur Siegmunds Vårsång.
Astrid Haugland förfärdigade i början på 00-talet ett antal keramikkfiguriner med motiv från operans värld: “The Rake’s Progress” av Straviskij, Beethovens Fidelio. Wagners Ring blev härvidlag en torso. Men Nornorna finns ju att beskåda vid bloggens kapitel Götterdämmerung, och här är ett bakomslingrat par väl så intensivt som några Valkyrians wagnertvillingar framifrån.
Siegmunds Vårsång (Winterstürme wichen)
“Den danske Wagnertenoren Lauritz Melchior (1890-1973) sjöng med den allra största ära världens operascener runt: Lohengrin, Parsifal, Siegmund, Tristan – inte lika gärna och mera sällan Siegfried. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Vi väljer Valkyrian”
Den med mig alldeles jämnårige Lars Lönnroth har ägnat stor del av sitt förnämligt produktiva liv åt fornisländsk litteratur. När Lars Lönnroth i förordet till sin senaste bok i ämnet, ”Det germanska spåret” (2017), skriver: ”modern forskning har visat att de texter, som ingår i denna tradition, har tagit starka intryck av latinsk, kristen och romansk medeltidslitteratur”, så är det främst hans egna insatsers förtjänst. Alltså inte såsom tidigare hade ansetts självklart: isolerat ’norrønt’, som den norska termen lyder.
“Du har rätt, jag är ingen wagnerian, men jag har dock haft glädje av Ringen.” Mejl från Lars Lönnroth 2018 07 27.
Lars Lönnroth undgår inte att på den ’tunga’ sidan snudda vid Wagner och på den ’lätta’ sidan beröra Tolkien med mera. Den inledningsvis avbildade Ramsundsristningen återfinns exempelvis i nämnda bok, sidan 75. Det framgår ju av det Lars Lönnroth där skriver såsom kommentar att han inte är wagnerian i djupare mening. Men Lars Lönnroth är här mild, inte aggressivt ignorant såsom en Maja Hagerman eller en Anders Carlberg.
Läs och avnjut denna senaste bok i det isländska ämnet av Lars Lönnroth för dess egen fascination. (Och varför inte ta del av dennes rättvisa ungdomsförsyndelse ’Litteraturforskningens dilemma’ från 1963). Indirekt uttalar Lönnroth klart att Wagners ”förlagor” (även allmänt sett) föga förtäljer om det djuppsykologiska innehållet Wagners musikdramer. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Siegfried i Sverige”
“Es riß!/Det brast!“. Wagners tre nornor i förspelet till Götterdämmerung (Ragnarök) avbildade som keramikfigurer av Astrid Haugland.
(001)
Götterdämmerung: Vorspiel ”Die drei Nornen”
Ragnarök: Förspel ”De tre nornorna”
(002)
Schluß der ersten Scene.
Första scenens slut
(003)
Die dritte Norne:
Den tredje nornan:
(004)
Zu locker das Seil! mir langt es nicht: soll ich nach Norden
För löst är garnet, jag lyckas ej. Skall jag räcka ändan mot norden
(005)
neigen das Ende, straffer sei es gestreckt!
måste den sträckas hårdare!
(006)
Die Dritte, Die Zweite, Die Erste (nacheinaner): Es riß!
Den tredje, den andra, den första (efter varandra): Det brast!
(007)
Die drei Nornen: Zu End’ ewiges Wissen! Der Welt melden
De tre nornorna: Slut med det eviga vetandet! Åt världen
(008)
Weise nichts mehr: hinab, zur Mutter, hinab.
meddelar vi inget mer: ner nu härifrån (till moder Erda), ner.
Det krävs god träning i mytologiskt tänkande för att få grepp om vad som här avses. I högre regioner väver nornorna journalistiskt undersökande ett världsnät för det förgångna, för det framtida. World Wide Web skisserat i myternas värld långt före vårt vardagliga nät/nätet. Men trots alla snikvägar krackelerar, eller blockeras världsnätet, (”Es riß!“). Åter till jordens inre, där urmodern Erda kunde ge trygghet. Fortsätt läsa ”“Ringen”: Wagners gåtor i Göteborg (Götterdämmung).”
Huruvida den inledande scenen i fjärran Fontainebleau-skogen skall vara med eller ej i Verdis opera Don Carlo(s). Därtill kan många förståndiga och känslomässiga argument anföras. Först då lite teaterhistoria sådan Ingemar har inhämtat den hos professor Ingvar Holm i Lund.
Denna sommar 2018 från den 28 juli ger ’Operan på Skäret’ vid Kopparberg i Västmanland Verdis “Don Carlo” i fyra akter på italienska. Tågresor från Stockholm erbjuds. Läs mer på hemsidan http://www.operapaskaret.se/ .
För att inte gå alltför långt bakåt i tiden kan vi börja med Shakespeare på 1600-talet. Vildvuxet, stort persongalleri, många platser, överlång berättad tid.
Den så kallade fransk-klassisimen på 1700-talet. Och här erinrar sig Ingemar desslikes sina lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm: Ivar Dahlberg och Gunnar Kjellin.
Stränga tre enheter: a) platsens b) tidens c) handlingens.
Alltså ej för en teaterscen orealistiskt många platser, helst inom ett dygn (24 timmar) samt få närstående personer. Det kunde bli den perfekta teaterpjäsen.
Mot detta reagerar tidig tysk ”Sturm und Drang”. Exotism. Fjärran länder. Fantasieggande romantiska egendomligheter skulle det i stället vara.
Mot slutet av 1800-talet återkommer de stränga enheterna med bland andra Ibsen och Strindberg. Fjärde väggens dramatik. Ridån är rummets fjärde vägg. Ridån går upp och publiken tittar realistiskt och naturalistiskt in i en vardagstillvaro med laddade repliker.
Friedrich Schiller (1759-1805) som ju står för förlagan till Verdis opera finns hos punkterna två och tre. Sin Don Carlos avfattar Schiller dock inom den huvudsakligast enhetliga fransk-klassiska ramen. Det betyder att en scen i Fontainbleau-skogen nära Paris från Schillers synpunkt i detta fall är otänkbar. Det är det centrala Escorial i Spanien som gäller. Fontainbleau-scenen återfinns alltså inte hos Schiller. Den är ett tillägg i Verdis libretto-fabrik. Fortsätt läsa ”Don Carlo(s) av Verdi i fem eller fyra akter – franska eller italienska?”
Först publicerad den 17 september1968 i Vestmanlands läns tidning
Vid en ofta omtalad konsert i Wien 1849 dirigerade Franz Berwald tre egna orkesterfantasier: ”Erinnerungen an die norwegischen Alpen” (’Minnen från norska fjällen’. Detta var under ’unionstiden’) samt ”Elfenspiel” (”Älvalek”) och eventuellt uvertyren ”Golconda”. Dessa tre stycken utgör ena sidan av en Berwaldskiva, som Nils Castegren har producerat med Radioorkestern under Sixten Ehrling. Uppenbarligen har Castegren velat ge just Ehrling det här uppdraget trots dennes kolporterade uttalande: ”Berwald är fyrkantig och inte nog spännande för mig”. Fortsätt läsa ”Ehrling och Berwald”
Från 40- till 90-tal var Sixten Ehrling en markant del av Stockholms musikliv. Vi som gick på opera och konserter andra hälften av 1900-talet tog intryck av hans tydliga, ofta dramatiska tolkningar av en bred repertoar: på Operan allt från Mozart till samtida uruppföranden, opera så väl som i yngre dar balett; på Konserthuset från Bach och Haydn till (även där) dåtidens avant-garde.
Av Nils-Göran Olve
Sixten Ehrling
Sixten Ehrling växte upp i Malmö där han var född 3 april 1918. Efter studentexamen kom han 1936 till Stockholm för att gå organistlinjen vid Musikkonservatoriet – hans far tyckte att han borde skaffa sig ett yrke. Parallellt anlitades han ofta som pianist i underhållningssammanhang, men också som ackompanjatör och pianosolist. Studierna innehöll offentliga framträdanden, och från 20-årsåldern betraktades han som en synnerligen lovande pianist. Säsongen 1939/40 var han vid sidan av studierna oavlönad repetitör på Operan.
Operans arkiv, sökbart på nätet, uppger att han uppträdde 1 533 gånger i 111 olika produktioner åren 1940-98. Då är turnéer inräknade men där saknas framträdanden som inte helt var i Operans regi, som hans allra första framträdande vid en elevkonsert 27 april 1940.
Öresundsbron är en mäktighet som, i det läget, inte ens medåkande, gästande mästerfotografen, långe Sten Billsson förmådde ge riktig rättvisa åt. Vi återger initialt likväl ett fotografi uppdragstaget av denne Sten Billsson. Någon vidare vy var det förstås inte vare sig norrut mot barndomens Lo^mma och Bjä`rred eller söderut riktning Kla~gshamn och Skanör. Det skulle kanske en hög turistbus ha bjudit på.
Bilfärd över Öresundsbron i riktning mot den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö. Foto:Sten Billsson.
En god vän till mig, som också när det begav sig var lundadiscofil, berättade att hen nyligen hade bilfärdats över Öresundsbron. Och, konstaterade hen om detta magnifika bygge, att där vore man på väg antingen i ena riktningen mot København (Kongens by) och krångligt belägna ”Operaen paa Holmen” eller i andra riktningen till den bosättning på grushögar, vilken sedermera fått namnet Malmö och det som numera borde heta ”Lewerentz-Operan” men som i discofilens tid bar namnet ’Malmö Stadsteater’.
Ja, sa jag, det där med att hylla dess legendariske arkitekt Sigurd Lewerentz kan jag hålla med om. Men Malmö är väl ingen grushög heller. Och då fick jag beskedet att det på gamla kartor tydligt kan läsas ortnamnet MALMHAUGAR, vars första led är liktydigt med ’sand, grus’ medan det andra ledet i etapper har förkortats haugar>haug>hög>ö. Alltstå långt ifrån någon ö ute i Öresund.
Den äkta modernismen i konstmusiken är vad vi lundadiscofiler alltid med själ och hjärta har omfamnat. Alltså tog sig vännen fram till dessa sydskandinaviska metropoler 180505 och 06 då det skulle bli en tvåfaldig begivenhet: lördagen 5 maj 2018 vankades premiär i Malmö på operan ”Der Park” av Hans Gefors, medan København dagen efter, söndagen den 6 maj, bjöd på ”The Exterminating Angel” av Thomas Adès (uttal ejdes). Fortsätt läsa ”“Parken” och “Ängeln” på var sin sida av Öresundsbron”
Vi är vana vid att vackra kvinnor, i bild eller fysiska, förekommer i samband med lansering av bilar, i annonser eller på de internationella bilsalongerna. Kvinnorna ska vara dragplåster eller kuttersmycken. Och så har det varit ända sedan bilens barndom kring förra sekelskiftet.
Den här historien kan följas genom affischer och annan reklam som ligger på Internet. Självklart har någon lagt ut dem i något särskilt syfte, och man måste förstå att man inte kan göra ett urval bland allt som någonsin publicerats i ett visst ämne, utan det är mer en slump vad man lagt ut och vad man hittar, men utan tvekan kan man påvisa tendenser också med ett så slumpartat utlagt källmaterial. Men detta är inte historien om dessa bilmannekänger, utan om hur fordonen bidrog till kvinnlig frigörelse. Fortsätt läsa ”Fordon för kvinnlig frigörelse”
Lördagens påbörjade serie med Taube senior (SR P2 180616 kl 12) ville inte förmedla treminuterskänsla. (Varför det blir pris för Sankt Sebastian skall strax förklaras)
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Denna reflektion skall fokusera på ljudbit om tre minuter. Men audiohistorien innhåller ju andra synnerligen spännande ting.
Några strödda exempel:
Redan 1937 kunde Toscaninis operaföreställningar i sin helhet tas upp med filmens ljudteknik. Louis Armstrong spelade i början av 1920-talet in virtuosa trumpetsoli på så kallad cylinder. Nedteckningar gjordes noggrant ornament för ornament. Rullarna är förkomna men Bent Persson har efter notmaterialet kunnat rekonstruera och presentera i utvidgat musikantiskt sammanhang. John Fernström fick år 1947 sin klarinettkonsert utförd av Louis Cahuzac på tonsättarens trådband Luxor. När Fernström några år senare i närvaro av bland andra konstnären Bertil Englert högtidligen klingande skulle demonstrera sin tjugominutiga trådrulle så fanns där alls inget ljud.
(Den som i följande text märker en liten anspelning på Sankt Sebastian kan komma att belönas med ett pris.)
Birgit Nilsson du minns.
Vet du var
hennes minne väl finns?
TEXT: Ingemar Schmidt-Lagerholm
Helt säkert har många lärt sig hitta vägen dit nästan ända framme vid Torekov och begynnande Kattegatt-havet. I chartrad buss eller med gps-försedd familjebil. Kanske kommer en utförligare och bättre skyltning snarast till stånd.
Måndagsmorgonen den 7 maj 2018 letade jag rätt på Birgit Nilssons barndomsgård. Något som vid detta tillfälle, utan fasta vägvisare, inte var någon given facilitet.
Enhver leksikonartikel om Richard Wagner (1813-1883) og enhver musikhistorisk fremstilling om ham fremhæver hans brug af ”ledemotiver” som et kompositorisk hovedprincip i hans værker – de musikdramaer, hvis tekster han også selv forfattede.
Af Henrik Nebelong
Artikeln publiceras med tillstånd från den digitale skriftserien “PubliMus”, Skriftserie från SMKS Syddansk Musikkonservatorium & Skuespillerskole
Disse ledemotiver er bestemte korte vendinger i musikken, der karakteriserer de enkelte personer i dramaets handling, bestemte idéer, følelser, begivenheder eller sågar bestemte rekvisitter som sværd, spyd osv.
